Översatt från www.islam-qa.com Av Bilal B.
Prisad vare Allāh, världarnas Herre, och frid och välsignelser vare med vår Profet Muḥammad ﷺ och hela hans familj och alla hans följeslagare.
Inledning
ʿĪd är ett arabiskt ord som syftar på något återkommande – något som kommer tillbaka och upprepas. Högtider är symboler som kan återfinnas i varje folk och nation, såväl bland dem som baseras på uppenbarad skrift som bland avgudadyrkare och andra, eftersom firandet av högtider är en instinktiv del av den mänskliga naturen. Alla människor vill ha speciella tillfällen att fira, då de kan samlas och ge uttryck för sin glädje och lycka.
Icke-muslimska folks högtider kan vara knutna till världsliga ting, såsom årets början, odlingssäsongens start, väderförändringar, bildandet av en stat, tronbestigning och liknande. De kan också vara knutna till religiösa tillfällen – såsom många av de högtider som enbart tillhör judar och kristna, till exempel torsdagen då de påstår att bordet sändes ned till Jesus, jul, nyår, tacksägelsedagen och helgdagar för utbyte av presenter. Dessa firas i alla europeiska och nordamerikanska länder och även i andra länder där kristet inflytande är utbrett, trots att landet ursprungligen inte är kristet. Det kan förekomma att en del som kallar sig muslimer deltar i dessa högtider på grund av okunnighet eller hyckleri.
Zoroastrerna har sina egna högtider, såsom Mahrajān och Nawrūz. De bāṭiniyya-grupper har sina högtider, såsom ʿĪd al-Ghadīr, då de påstår att Profeten ﷺ överlät kalifatet till ʿAlī (raḍiya Allāhu ʿanhu) och till de tolv imamerna efter honom.
Muslimerna utmärker sig genom sina högtider
Profetens ﷺ ord ”Varje nation har sina högtider, och detta är er högtid” visar att de två ʿĪderna enbart tillhör muslimerna, och att det inte är tillåtet för muslimer att imitera de icke-troende och mushrikīn i något som utgör en utmärkande del av deras firande – vare sig det gäller mat, klädsel, fyrverkeri eller dyrkan. Muslimska barn bör inte tillåtas att delta i icke-muslimska högtider, sätta upp dekorationer eller vistas bland de icke-troende under sådana tillfällen.
Alla högtider som är påhittade eller inte har grund i Islam är ḥarām, såsom självständighetsdagsfiranden, revolutionsårsdagar, trädfiranden, tronbestigningsfiranden, födelsedagsfiranden, Första maj, Nilfestivalen, Shimm al-Nasīm (egyptisk vårhelgdag), Lärarens dag och al-Mawlid al-Nabawī (firandet av Profetens ﷺ födelsedag).
Muslimerna har inga högtider utöver ʿĪd al-Fiṭr och ʿĪd al-Aḍḥā. Detta grundas på hadīthen återgiven av Anas (raḍiya Allāhu ʿanhu), som sade: ”Allāhs sändebud ﷺ kom till Medina och folket hade två dagar då de brukade leka och roa sig. Han sade: ’Vilka är dessa två dagar?’ De svarade: ’Vi brukade roa oss dessa dagar under jāhiliyyah – förislamisk tid.’ Allāhs sändebud ﷺ sade: ’Allāh har gett er något bättre i deras ställe – dagarna för Aḍḥā och Fiṭr.'” (Sunan Abī Dāwūd, 1134)
Dessa två ʿĪd-dagar är bland Allāhs tecken och symboler som vi ska fira och förstå innebörden av. Nedan följer en genomgång av några av reglerna och sederna för de två ʿĪd-dagarna enligt islamisk sharīʿa.
1. Aḥkām al-ʿĪd – Regler för ʿĪd
Fasta
Det är ḥarām att fasta på ʿĪd-dagarna, grundat på hadīthen från Abū Saʿīd al-Khudrī (raḍiya Allāhu ʿanhu), som sade att Allāhs sändebud ﷺ förbjöd fasta på dagen för Fiṭr och offerdagen – Aḍḥā. (Muslim, 827)
Regler för ʿĪd-bönen
Angående ʿĪd-bönens rättsliga status råder det oenighet bland de lärda. En grupp lärda anser att den är wājib – obligatorisk. Detta är ḥanafīernas och Shaykh al-Islām Ibn Taymiyyas (rahimahu Allāh) åsikt. De argumenterar för att Profeten ﷺ alltid förrättade ʿĪd-bönen och aldrig försummade den, inte ens en enda gång. De stöder sig dessutom på Allāhs ord:
”Be därför till din Herre och förrätta [ditt] offer!” (Surah al-Kawthar, 108:2)
det vill säga ʿĪd-bönen och offringen efter den. De hänvisar också till att Profeten ﷺ beordrade att kvinnor skulle hämtas ut för att delta i ʿĪd-bönen, och att en kvinna som saknade jilbāb skulle låna en av sin syster.
En andra grupp anser att ʿĪd-bönen är farḍ kifāya – om en grupp utför plikten faller den från de övriga. Detta är ḥanbalīernas åsikt. En tredje grupp anser att den är sunna muʾakkada – en starkt betonad sunna. Detta är mālikīernas och shāfiʿīernas åsikt. De stöder sig på hadīthen från beduinen, där det framgår att Allāh inte har ålagt Sina tjänare någon bön utöver de fem dagliga.
Varje muslim bör sträva efter att närvara vid ʿĪd-bönen, och det faktum att man därigenom följer Profetens ﷺ föredöme bör vara tillräcklig motivation.
Villkor och tid för ʿĪd-bönen
Några lärda – ḥanafī- och ḥanbalī-skolorna – anser att iqāma ska ropas och att bönen ska förrättas i jamāʿah som ett villkor för ʿĪd-bönen. En del av dem nämnde att villkoren för ʿĪd-bönen är desamma som för fredagsbönen, med undantaget att närvaro vid khuṭban inte är obligatorisk – till skillnad från fredagsbönen där den är det.
Majoriteten av de lärda anser att tiden för ʿĪd-bönen börjar när solen stigit upp till ett spjuts höjd, synlig med blotta ögat, och håller på tills solen närmar sig sin zenit.
Beskrivning av ʿĪd-bönen
ʿOmar (raḍiya Allāhu ʿanhu) sade: ”ʿĪd-bönen och al-Aḍḥā-bönen består av två fullständiga rakʿāt – inte förkortade. Detta är enligt er Profets ﷺ ord, och lögnaren är dömd.”
Abū Saʿīd sade: ”Allāhs sändebud ﷺ brukade komma ut till böneplatsen på dagen för Fiṭr och al-Aḍḥā, och det första han brukade göra var att be.”
Takbīr upprepas sju gånger i den första rakʿan och fem gånger i den andra. Koranen ska reciteras efter båda takbīr-omgångarna.
Det återgavs från ʿĀʾisha (raḍiya Allāhu ʿanhā): ”Takbīr i al-Fiṭr och al-Aḍḥā är sju i den första rakʿan och fem i den andra – utöver takbīren i rukūʿ.” (Abū Dāwūd; sahīh enligt en samlad bedömning av dess isnāder)
Om en person ansluter sig till bönen under dessa extra takbīrāt, bör han säga ”Allāhu Akbar” med imāmen och behöver inte ta igen de takbīrāt han missat, eftersom de är sunna och inte wājib.
Vad gäller vad man bör säga mellan takbīrāt, återgavs att Hammād ibn Salama från Ibrāhīm berättar att Walīd ibn ʿUqba kom in i moskén när Ibn Masʿūd, Ḥudhayfah och Abū Mūsā befann sig där och frågade: ”Det är ʿĪd – vad bör jag göra?” Ibn Masʿūd sade: ”Säg ’Allāhu Akbar’, prisa och tacka Allāh, sänk välsignelser över Profeten ﷺ och gör duʿāʾ – säg sedan ’Allāhu Akbar’ igen, prisa och tacka Allāh, sänk välsignelser över Profeten ﷺ…” och så vidare. (Al-Ṭabarānī; sahīh hadīth, omnämnd i al-Irwāʾ och på andra ställen)
Koranrecitation i ʿĪd-bönen
Det är rekommenderat (mustaḥabb) att imāmen reciterar sūrat Qāf (50) och sūrat al-Qamar (54), ty det återges i Ṣaḥīḥ Muslim att ʿOmar ibn al-Khaṭṭāb (raḍiya Allāhu ʿanhu) frågade Abū Wāqid al-Laythī: ”Vad brukade Allāhs sändebud ﷺ recitera på al-Aḍḥā och al-Fiṭr?” Han svarade: ”Han brukade recitera ’Qāf, wa al-Qurʾāni al-majīd’ (Qāf, 50:1) och ’Iqtarabati al-sāʿatu wa nshaqqa al-qamar’ (al-Qamar, 54:1).”
De flesta rapporterna tyder på att Profeten ﷺ brukade recitera sūrat al-Aʿlā (87) och sūrat al-Ghāshiya (88) – precis som i fredagsbönen. Al-Nuʿmān ibn Bishr sade: ”Allāhs sändebud ﷺ brukade recitera ’Sabbih isma Rabbika al-Aʿlā’ (al-Aʿlā, 87) och ’Hal atāka ḥadīthu al-ghāshiya’ (al-Ghāshiya, 88:1).” (Ahmad m.fl.; sahīh. Al-Irwāʾ, 3/116)
Bönen kommer före khuṭban
En av reglerna för ʿĪd är att bönen ska förrättas innan khuṭban hålls. Detta återges i Musnad Imām Aḥmad från Ibn ʿAbbās (raḍiya Allāhu ʿanhu), som vittnade att Allāhs sändebud ﷺ bad innan ʿĪd-khuṭban och sedan höll khuṭban. (Musnad Aḥmad, 1905; hadīthen finns även i al-Ṣaḥīḥayn)
Ytterligare en indikation på att khuṭban bör komma efter bönen ges av hadīthen från Abū Saʿīd (raḍiya Allāhu ʿanhu): ”Profeten ﷺ brukade gå ut till böneplatsen på dagen för al-Fiṭr och al-Aḍḥā, och det första han brukade göra var att be. Sedan ställde han sig upp med ansiktet mot folket medan de fortfarande satt på sina platser och råade och underviste dem. Om han ville sända ut en militär expedition bestämde han det då, och om han ville utfärda en order gjorde han det då.”
Abū Saʿīd berättar vidare: ”Detta är vad folk fortsatte att göra, tills jag en gång kom ut till ʿĪd-bönen med Marwān, som då var guvernör i Medina, antingen på Aḍḥā eller Fiṭr. När vi kom fram till böneplatsen såg vi ett minbar – en predikstol – som Kathīr ibn al-Ṣalt hade låtit bygga. Marwān ville gå upp på minbar innan bönen. Jag drog i hans mantel och han drog i min. Han gick ändå upp och höll khuṭban innan bönen. Jag sade: ’Du har ändrat på sunna, vid Allāh!’ Han sade: ’O Abū Saʿīd, det du känner till är borta.’ Jag sade: ’Det jag känner till, vid Allāh, är bättre än det jag inte känner till.’ Han sade: ’Folk sitter inte kvar efter bönen, så vi höll khuṭban före den.'” (Al-Bukhārī, 956)
Den som vill gå under khuṭban får göra det
ʿAbdullāh ibn al-Sāʾib sade: ”Jag var med på ʿĪd med Profeten ﷺ, och när han hade avslutat bönen sade han: ’Vi ska hålla khuṭba. Den som vill sitta och lyssna, låt honom sitta, och den som vill gå, låt honom gå.'” (Irwāʾ al-Ghalīl, 3/96)
Att inte dröja för länge med bönen
ʿAbdullāh ibn Bishr (raḍiya Allāhu ʿanhu), Profetens ﷺ följeslagare, gick ut med folket på dagen för Fiṭr eller al-Aḍḥā och ogillade att imāmen kom mycket sent. Han sade: ”På Profetens ﷺ tid skulle vi redan ha avslutat nu – och det är vid tiden för al-tasabbuḥ.” (Al-Bukhārī)
Frivilliga böner på böneplatsen
Det finns inga frivilliga böner att förrätta vare sig före eller efter ʿĪd-bönen på böneplatsen. Ibn ʿAbbās (raḍiya Allāhu ʿanhu) rapporterar att Profeten ﷺ kom ut på ʿĪd-dagen och bad två rakʿāt utan att be något varken före eller efter dem.
Detta gäller om bönen förrättas på en öppen böneplats. Om folket förrättar ʿĪd-bönen i en moské bör de be två rakʿāt – taḥiyyat al-masjid – innan de sätter sig.
Om folk inte visste att det var ʿĪd förrän dagen efter
Abū ʿUmayr ibn Anas rapporterar att hans farbröder från ansār sade: ”Det var molnigt och vi kunde inte se nymånen för månaden Shawwāl, så vi började dagen fastande. Sedan kom en karavan i slutet av dagen och berättade för Profeten ﷺ att de hade sett nymånen för Shawwāl dagen innan. Han befallde folket att bryta fastan, och de gick ut för att förrätta ʿĪd-bönen nästa dag.” (De fem; sahīh. Al-Irwāʾ, 3/102)
Om någon missar ʿĪd-bönen är den mest korrekta åsikten att han får ersätta den med att be två rakʿāt.
Kvinnors närvaro vid ʿĪd-bönen
Ḥafṣa (raḍiya Allāhu ʿanhā) sade: ”Vi brukade hindra flickor som ännu inte nått puberteten från att delta i ʿĪd-bönerna. Då kom en kvinna som bodde i Banū Khalaf och berättade om sin syster. Hennes systers man hade deltagit i tolv slag med Profeten ﷺ, och systern hade följt med honom vid sex av dem. Hon sade: ’Vi brukade vårda de skadade och ta hand om de sjuka.’ Min syster frågade Profeten ﷺ om det var något fel med att inte gå ut om hon saknade en jilbāb. Han sade: ’Låt hennes väninna ge henne en av sina jilbāber, så att hon kan bevittna välsignelserna av ʿĪd och se muslimerna samlas.’
När Umm ʿAṭiyyah kom, frågade jag henne: ’Hörde du Profeten ﷺ säga detta?’ Hon sade – må min fader offras för honom –: ’Jag hörde honom säga att vi skulle ta med oss de unga flickorna och de som vistades i avskildhet, och de menstruerande kvinnorna, så att de skulle kunna bevittna välsignelserna av ʿĪd och se de troende samlas – men de menstruerande bör hålla sig borta från själva böneplatsen.'” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, 324)
Med ”unga flickor” (awātiq) avses flickor som nått eller är nära att nå vuxen ålder, eller som är högt älskade av sina familjer. Det förefaller som att man brukade hindra dessa flickor från att gå ut på grund av den moraliska uppluckring som uppstod efter Islams första generation. Men ṣaḥāba ogillade detta och ansåg att regeln borde förbli densamma som på Profetens ﷺ tid.
Ibn al-Munayyir sade: ”Skälet till att menstruerande kvinnor bör undvika själva böneplatsen är att om de inte ber kan det ge intrycket av att de saknar respekt för bönen. Det är därför bättre för dem att hålla sig borta.”
Det har även sagts att skälet är att förebygga onödig blandning med män om bönen inte förrättas, eller att man inte ska störa andra med sin situation.
Hadīthen uppmanar alla att delta i ʿĪd-bönen och samverka i rättfärdighet och fromhet. Den menstruerande kvinnan bör inte överge åminnelsen av Allāh eller goda sammankomster i syfte att söka kunskap och minnas Allāh – med undantag för moskéer. Hadīthen antyder också att kvinnor inte bör gå ut utan jilbāb.
Ibn Abī Shayba återger att Ibn ʿOmar brukade ta med sig alla han kunde från sitt hushåll till ʿĪd-bönerna.
Hadīthen från Umm ʿAṭiyyah visar även syftet med regeln: att kvinnor ska kunna bevittna välsignelserna av ʿĪd, se muslimerna samlas och ta del av denna dags välsignelser.
Al-Tirmidhī (rahimahu Allāh) sade i sin Sunan, efter att ha omnämnt hadīthen från Umm ʿAṭiyyah: ”Några av de lärda hänvisade till denna hadīth och tillät kvinnor att gå ut till ʿĪd-bönerna, medan andra ogillade det. Det rapporterades att ʿAbdullāh ibn al-Mubārak sade: ’Jag ogillar att kvinnor ska gå till ʿĪd-bönen nuförtiden. Om en kvinna insisterar på att gå, bör hennes man låta henne göra det, förutsatt att hon bär sina mest anspråkslösa kläder och inte utsmyckar sig. Om hon insisterar på att utsmycka sig bör hon inte gå ut, och i sådant fall har mannen rätt att hindra henne.'”
Det rapporterades att ʿĀʾisha (raḍiya Allāhu ʿanhā) sade: ”Om Profeten ﷺ hade sett vad som har hänt med kvinnorna, skulle han ha stoppat dem från att gå till moskéerna, precis som Banū Isrāʾīls kvinnor stoppades.”
Det rapporterades att Sufyān al-Thawrī ogillade att kvinnor gick till ʿĪd-bönen på hans tid. (Al-Tirmidhī, 495)
Umm ʿAṭiyyahs fatwa, som återgavs en tid efter Profetens ﷺ bortgång, mötte inget motstånd från ṣaḥābas sida. ʿĀʾishas ord motsäger inte detta, under förutsättning att kvinnor uppfyller de islamiska villkor som gäller för att gå ut. Det är bättre om tillåtelse ges enbart till de kvinnor vars närvaro inte leder till fitnah – varken för dem själva eller för männen.
Männen bör kontrollera att sina hustrurs hijāb är fullständig innan de går ut till bönen, eftersom de är ”herdar” ansvariga för sin ”hjord”. Kvinnor bör gå ut i anspråkslösa kläder, utan utsmyckning och parfym. Menstruerande kvinnor bör inte gå in i moskén eller på böneplatsen – de kan exempelvis vänta i bilen och lyssna på khuṭban därifrån.
2. Ādāb al-ʿĪd – Etikett för ʿĪd
Ghusl – att ta ett rituellt bad
En av sederna för ʿĪd är att ta ett bad innan man går ut till bönen. Det återges i en sahīh rapport i al-Muwaṭṭaʾ och på andra ställen att ʿAbdullāh ibn ʿOmar (raḍiya Allāhu ʿanhu) brukade ta ett bad på dagen för al-Fiṭr innan han kom ut till böneplatsen. (Al-Muwaṭṭaʾ, 428)
Saʿīd ibn Jubayr sade: ”Tre saker är sunna på ʿĪd: att gå till böneplatsen till fots, att ta ett bad och att äta innan man går ut.”
Al-Nawawī (rahimahu Allāh) nämnde att de lärda var eniga om att det är mustaḥabb att bada före ʿĪd-bönen. Skälet till att bad rekommenderas inför fredagsbönen och andra allmänna sammankomster gäller även för ʿĪd, och i ännu högre grad.
Att äta innan man går ut
Man bör inte ge sig ut till böneplatsen på ʿĪd al-Fiṭr innan man ätit några dadlar, grundat på hadīthen återgiven av al-Bukhārī från Anas ibn Mālik (raḍiya Allāhu ʿanhu), som sade: ”Allāhs sändebud ﷺ brukade inte gå ut på morgonen av al-Fiṭr förrän han hade ätit några dadlar… och han brukade äta ett udda antal.” (Al-Bukhārī, 953)
Det är mustaḥabb att äta innan man ger sig ut, eftersom det bekräftar att det inte är tillåtet att fasta denna dag och visar att fastan nu är avslutad. Ibn Ḥajar (rahimahu Allāh) förklarar att detta även hindrar folk från att förlänga fastan och innebär ett lydande av Allāhs order. (Fatḥ al-Bārī, 2/446)
Om en person saknar dadlar kan han äta vad som helst tillåtet till frukost. På ʿĪd al-Aḍḥā är det däremot mustaḥabb att inte äta förrän efter bönen – då bör man äta av sitt slaktoffer.
Takbīr på ʿĪd-dagen
Detta är en av de viktigaste sunna-handlingarna på ʿĪd-dagen, grundat på Allāhs ord:
”…Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Allāh – säg takbīr – som har väglett er. Kanske ska ni visa Honom tacksamhet.” (Surah al-Baqarah, 2:185)
Al-Walīd ibn Muslim sade: ”Jag frågade al-Awzāʿī och Mālik ibn Anas om seden att säga takbīr högt på ʿĪd. De svarade: ’Ja, ʿAbdullāh ibn ʿOmar brukade säga det högt på dagen för Fiṭr tills imāmen kom ut.'”
Abū ʿAbd al-Raḥmān al-Sulamī sade: ”På ʿĪd al-Fiṭr brukade de säga det högre än på ʿĪd al-Aḍḥā.” Wakīʿ sade: ”Det vill säga takbīr.” (Irwāʾ, 3/122)
Al-Dāraquṭnī och andra återger att när Ibn ʿOmar kom ut på ʿĪd al-Fiṭr och ʿĪd al-Aḍḥā, ansträngde han sig för att säga takbīr tills han nådde böneplatsen, och fortsatte sedan tills imāmen kom.
Ibn Abī Shayba återger med en sahīh isnād att al-Zuhrī sade: ”Folket brukade säga takbīr på ʿĪd när de lämnade sina hus tills de nådde böneplatsen och tills imāmen kom ut. När imāmen kom ut tystnade de – och när imāmen sade takbīr sade de takbīr.” (Irwāʾ, 2/121)
Sedvänjan att säga takbīr från hemmet till böneplatsen och tills imāmen trädde in var välkänd bland salaf och återges av ett flertal lärda, bland andra Ibn Abī Shayba, ʿAbd al-Razzāq och al-Firyābī i hans bok Aḥkām al-ʿĪdayn.
Nafiʿ ibn Jubayr brukade säga takbīr och undrade varför folk inte gjorde det. Han sade till folk: ”Varför säger ni inte takbīr?” Ibn Shihāb al-Zuhrī sade: ”Folket brukade säga takbīr från det att de lämnade sina hem tills imāmen kom in.”
Tiden för takbīr på ʿĪd al-Fiṭr börjar från natten inför ʿĪd och pågår tills imāmen träder in för att leda bönen.
Orden för takbīr
Ibn Abī Shayba återger i al-Muṣannaf att Ibn Masʿūd (raḍiya Allāhu ʿanhu) brukade säga takbīr under tashīrq-dagarna på följande sätt:
”Allāhu Akbar, Allāhu Akbar, lā ilāha illā Allāh, wa Allāhu Akbar, Allāhu Akbar, wa li-llāhi al-ḥamd.”
”Allāh är Störst, Allāh är Störst, det finns ingen gud utom Allāh, Allāh är Störst, Allāh är Störst och till Allāh tillhör all lovprisning.”
I en annan återgivning med samma isnād upprepas ”Allāhu Akbar” tre gånger.
Al-Muḥāmilī återger också att Ibn Masʿūd brukade säga:
”Allāhu Akbaru kabīrā, Allāhu Akbaru kabīrā, Allāhu Akbar wa ajall, Allāhu Akbar wa li-llāhi al-ḥamd.”
”Allāh är den Störste av alla, Allāh är den Störste av alla, Allāh är den Störste och Mest Ärade, och till Allāh tillhör all lovprisning.” (Al-Irwāʾ, 3/126)
Att gratulera varandra
Det är tillåtet att gratulera varandra och utbyta välhälsningar på ʿĪd, oavsett vilka ord man väljer. Man kan till exempel säga:
”Taqabbala Allāhu minnā wa minkum” – Må Allāh acceptera [fastan och dyrkan] från oss och er.
eller ”ʿĪd mubārak” och liknande tillåtna hälsningar.
Jubayr ibn Nufayr sade: ”På Profetens ﷺ tid brukade folk säga till varandra på ʿĪd-dagen: ’Taqabbala Allāhu minnā wa minka’ – Må Allāh acceptera från oss och från dig.” (Ibn Ḥajar; isnāden är ḥasan. Fatḥ al-Bārī, 2/466)
Sedvänjan att utbyta hälsningar var välkänd bland ṣaḥāba, och lärda som Imām Aḥmad och andra tillät det. Det råder inget tvivel om att gratulera varandra på detta sätt hör till de ädlaste formerna av gott uppträdande och de finaste sociala kvaliteterna bland muslimer.
Åtminstone bör man besvara ʿĪd-hälsningar när man tar emot dem, och vara tyst om ingenting sägs. Imām Aḥmad (rahimahu Allāh) sade: ”Om någon gratulerar mig, besvarar jag hälsningen – men jag tar inte initiativ till den.”
Att klä sig fint på ʿĪd
ʿAbdullāh ibn ʿOmar (raḍiya Allāhu ʿanhu) sade: ”ʿOmar tog upp en jubbah – ett långt ytterplagg – av siden som såldes på marknaden, tog med den till Allāhs sändebud ﷺ och sade: ’O Allāhs sändebud, köp den och bär den på ʿĪd och när delegationer kommer.’ Allāhs sändebud ﷺ sade: ’Detta är ett klädesplagg för den som inte har någon del i nästa liv…’ ” (Al-Bukhārī, 948)
Profeten ﷺ godkände ʿOmars avsikt att klä sig fint men förkastade idén med att köpa just detta plagg eftersom det var av siden.
Jābir (raḍiya Allāhu ʿanhu) sade: ”Profeten ﷺ hade en jubbah som han bar på ʿĪd och på fredagar.” (Ṣaḥīḥ Ibn Khuzayma, 1765)
Al-Bayhaqī återger att Ibn ʿOmar brukade bära sina finaste kläder på ʿĪd. Männen bör alltså klä sig i sina bästa kläder när de går ut till ʿĪd-bönen.
Kvinnor bör däremot undvika utsmyckning när de går ut, ty de är förbjudna att visa sin utsmyckning inför icke-mahram män. En kvinna som går ut för att förätta dyrkan är förbjuden att bära parfym eller uppträda på ett lockande sätt inför män.
Regeln för att lyssna på ʿĪd-khuṭban
Ibn Qudāma (rahimahu Allāh) skriver i al-Kāfī (s. 234): ”När imāmen givit taslīm i slutet av bönen, bör han hålla en khuṭba i två delar – likt de två fredagskhuṭborna – eftersom Profeten ﷺ gjorde så. ʿĪd-khuṭban skiljer sig från fredagskhuṭban på fyra sätt… det fjärde är: att det är sunna och inte obligatoriskt att lyssna på den, eftersom ʿAbdullāh ibn al-Sāʾib berättade att han sa till folket: ’Vi ska hålla khuṭba. Den som vill sitta och lyssna, låt honom sitta, och den som vill gå, låt honom gå.'”
Al-Nawawī (rahimahu Allāh) skriver i al-Majmūʿ (s. 23): ”Det är mustaḥabb att lyssna på khuṭban, även om närvaro vid den inte är ett villkor för ʿĪd-bönen. Al-Shāfiʿī sade: ’Om någon inte lyssnar på ʿĪd-khuṭban, khuṭban vid solförmörkelse, regnbönen, under ḥajj, eller talar under någon av dessa khuṭbor eller lämnar – skulle jag ogilla det, men han behöver inte upprepa bönen.'”
Ibn ʿUthaymīn skriver i al-Sharḥ al-Mumtiʿ (5/192): ”ʿĪd-khuṭban lyder under samma regler som fredagskhuṭban, även till den utsträckning att tal under den är ḥarām. Men närvaro vid ʿĪd-khuṭban är inte obligatorisk – till skillnad från fredagskhuṭban, vid vilken närvaro är obligatorisk enligt Allāhs ord: ’Troende! När böneutroparen kallar till fredagsbönen, lämna handel och köpenskap och skynda er dit där Allāhs namn åkallas’ (al-Jumʿa, 62:9). En person som är närvarande vid ʿĪd-khuṭban får inte tala, men han har tillåtelse att gå. Om hans tal stör de som lyssnar är det ḥarām att tala – på grund av störningen, inte på grund av khuṭban i sig. Utifrån detta är det tillåtet att läsa en bok om man har med sig en sådan, eftersom det inte stör någon. Enligt den madhhab som denna författare följer är det dock obligatoriskt att lyssna på khuṭban om man är närvarande.”
Att gå ut på en väg och återvända på en annan
Jābir ibn ʿAbdullāh (raḍiya Allāhu ʿanhu) berättar att Profeten ﷺ brukade variera sina vägar på ʿĪd-dagen. (Al-Bukhārī, 986)
Det återges också att Profeten ﷺ brukade gå till fots och be utan adhān eller iqāma, och sedan återvända en annan väg.
Skälen till detta som de lärda angett är bland annat: att de två vägarna ska vittna till hans fördel på Domedagen, då jorden kommer att berätta om allt som gjorts på den – gott och ont; att demonstrera Islams symboler och ritualer längs båda vägarna; att recitera dhikr; att inge respekt hos hycklare och judar och visa dem hur många muslimer som finns; att tillgodose folkets behov genom att ge fatwāer, undervisa och ge ett föredöme att följa; att ge ṣadaqa till de behövande; eller att besöka släkt och upprätthålla familjebanden.
Varningar mot synder
1. Vissa tror att Islam uppmanar till att tillbringa ʿĪd-natten i bön, med hänvisning till en svag eller falsk hadīth som lyder: ”Den som stannar uppe och ber på ʿĪd-natten – hans hjärta ska inte dö den dag hjärtan dör.” Denna hadīth återges med två isnāder, varav den ena är ḍaʿīf och den andra är mycket svag. Islam uppmanar inte till att specifikt välja ut ʿĪd-natten för nattbön. Men om en person brukar be nattbönen regelbundet är det inget fel med att han gör det även på ʿĪd-natten.
2. Blandning av män och kvinnor sker på vissa böneplatser, gator och i mosképer – däribland al-Masjid al-Ḥarām i Mecka. Många kvinnor – må Allāh vägleda dem – går ut utan täckning, bärandes smink och parfym. Med tanke på den stora trängsel som råder i moskéerna under dessa dagar är farorna med detta uppenbara. De ansvariga måste organisera ʿĪd-bönerna ordentligt – exempelvis genom att anvisa separata in- och utgångar för kvinnor och låta männen dröja kvar tills kvinnorna gått.
3. Vissa samlas på ʿĪd för att sjunga eller ägna sig åt annan otillåten underhållning, vilket inte är tillåtet.
4. Vissa firar ʿĪd för att Ramaḍān är slut och de inte längre behöver fasta. Detta är ett misstag. Den troende firar ʿĪd för att Allāh har hjälpt honom att fullfölja fastets månad – inte för att fastan, som vissa uppfattar som en tung börda, äntligen är förbi.