Abu Bakr ibn Abi Shaybah berättade för oss; Wakiʿ berättade för oss, från Hisham, från Qatadah, från Anas, från Zayd ibn Thabit – må Allah vara nöjd med honom – som sade:
‘Vi åt suhur tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ, sedan reste vi oss till bönen.’
Jag sade: ‘Hur lång tid var det mellan dem?’
[Återberättad av Imam Muslim]

حَدَّثَنَا أَبُو بَكْرِ بْنُ أَبِي شَيْبَةَ، حَدَّثَنَا وَكِيعٌ، عَنْ هِشَامٍ، عَنْ قَتَادَةَ، عَنْ أَنَسٍ، عَنْ زَيْدِ بْنِ ثَابِتٍ، – رضى الله عنه – قَالَ تَسَحَّرْنَا مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ثُمَّ قُمْنَا إِلَى الصَّلاَةِ ‏.‏ قُلْتُ كَمْ كَانَ قَدْرُ مَا بَيْنَهُمَا قَالَ خَمْسِينَ آيَةً ‏.‏

Förklaring av hadithen

Hadithen återges genom en stark kufisk‑baserad kedja: Abu Bakr b. Abi Shayba → Wakiʿ → Hisham → Qatada → Anas → Zayd b. Thabit. Zayd berättar:

”Vi åt suhur tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ, sedan reste vi oss för att be. Jag frågade: ’Hur lång tid var det mellan de två?’ Han sade: ’(Tiden det tar att recitera) femtio verser.’”

Hadithen är en av de viktigaste texterna för att förstå tidpunkten för suhur, gränsen till fajr, och Profetens ﷺ praktiska rytm i fastan. Den visar hur nära inpå gryningen Profeten ﷺ brukade äta, och hur suhur är en del av islams mildhet och lättnad.

Teologisk analys

Suhur bör fördröjas – men inte efter tidens inträde

Hadithen visar att Profeten ﷺ åt suhur mycket nära fajr, eftersom tiden mellan suhur och bön var ”femtio verser” – ungefär 5–10 minuter beroende på recitationshastighet.

al‑Nawawi skriver att detta är ett av de tydligaste bevisen för att suhur är mustahabb att fördröja, så länge man inte riskerar att äta efter fajr.
Ibn Hajar förklarar att Profetens ﷺ vana var att äta suhur sent för att stärka kroppen och för att markera islams särart gentemot tidigare traditioner.
al‑Qurtubi betonar att detta är en del av Guds barmhärtighet: fastan börjar inte vid nattens mitt, utan först vid den sanna gryningen.

Teologiskt visar detta att islam inte är asketiskt i sin fastelag, utan balanserat och kroppsvänligt.

Suhur som en del av islams identitet

I andra hadither säger Profeten ﷺ:

”Skillnaden mellan vår fasta och Ahl al‑Kitabs fasta är suhur.”

Denna hadith konkretiserar detta genom att visa hur Profeten ﷺ åt suhur: sent, med närhet till fajr, och i gemenskap med sina följeslagare.

Detta skapar en ritm av dyrkan som är unik för denna umma.

Tidsangivelsen ”femtio verser” – en profetisk pedagogik

Profeten ﷺ anger inte minuter, utan en recitationsmängd. Detta är pedagogiskt:

det är universellt (gäller alla tider och platser),
det är flexibelt (recitation varierar något),
det är praktiskt (alla kan uppskatta det).

Ibn Hajar skriver att detta är en av de profetiska metoderna för att ge tid utan att binda den till mekaniska mått.

Språklig analys av nyckeluttryck

”تَسَحَّرْنَا” – ”vi åt suhur”

Verbet är i tafaʿʿala-form, vilket antyder:

en medveten handling,
en handling som kräver avsikt,
en handling som är återkommande.

Språkligt betonar det att suhur är en aktiv del av fastan, inte en passiv vana.

”ثُمَّ قُمْنَا إِلَى الصَّلَاةِ” – ”sedan reste vi oss för att be”

Uttrycket antyder att suhur och fajr‑bönen låg nära varandra, vilket är hadithens kärna.

”قَدْرُ مَا بَيْنَهُمَا” – ”hur lång tid var det mellan dem”

Qadr betyder ”mått”, ”omfattning”, ”storlek”. Språkligt visar det att frågan handlar om tidsintervall, inte om avstånd eller handlingar.

”خَمْسِينَ آيَةً” – ”femtio verser”

Detta är en metaforisk tidsangivelse. Språkligt är det en elegant och universell metod att uttrycka tid.

Syntes

Hadithen lär oss flera centrala principer:

Suhur bör fördröjas, men inte så mycket att man riskerar att äta efter fajr.
Profetens ﷺ suhur var mycket nära gryningen, vilket visar islams mildhet och praktiska natur.
Tidsangivelsen ”femtio verser” är en profetisk metod för att ge universell vägledning.
Suhur är en identitetsmarkör för den muslimska fastan.
Klassiska lärda som al‑Nawawi, Ibn Hajar och al‑Qurtubi använder denna hadith som huvudtext i diskussionen om suhurs tidpunkt och fastans rytm.

FASTAN, Imam Muslim, RAMADAN