Nufayʿ ibn al‑Harith - KORANEN & SUNNAH

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Hans namn och kunya

Han är Nufayʿ ibn al‑Harith, och det har sagts: Nufayʿ ibn Masruh, känd som Abu Bakrah ath‑Thaqafi at‑Taʾifi, en av Profetens ﷺ frigivna. Han firade ned sig från fästningen under belägringen av Taʾif med hjälp av en bakrah (en repvinda), flydde till Profeten ﷺ, antog islam på hans hand och informerade honom om att han var slav — då frigav Profeten honom. Han fick kunyan Abu Bakrah eftersom han firade sig ned från fästningen med en bakrah, och från den dagen kallades han Abu Bakrah.

Några av hans berättelser och dygder

Han återberättade ett antal hadither. Bland dem som återgav från honom finns hans fyra söner: Obaydullah, Abd ar‑Rahman, Abd al‑Aziz och Muslim — samt Abu ʿOthman an‑Nahdi, al‑Hasan al‑Basri, Muhammad ibn Sirin, Oqbah ibn Sahban, Ribʿi ibn Hirash, al‑Ahnaf ibn Qays och andra.

Han bosatte sig i Basra och var en av följeslagarnas rättslärda. Han besökte även Muʿawiyah. Abu Bakrah brukade förneka att han var al‑Hariths son och sade: ”Jag är Abu Bakrah, Allahs Sändebuds frigivne. Om folk ändå måste tillskriva mig någon, då är jag Nufayʿ ibn Masruh.”

Den välkända berättelsen om Omars straff av Abu Bakrah, Nafiʿ och Shibl ibn Maʿbad gäller deras vittnesmål om att al‑Mughirah begått äktenskapsbrott. Omar lät dem göra tawbah; två av dem gjorde det, men Abu Bakrah vägrade. När någon kom till honom för att vittna sade han: ”De har stämplat mig som en syndare!”

Al‑Bayhaqi sade: ”Om detta är autentiskt, så var det för att han vägrade att ångra sig från anklagelsen och stod fast vid den.”

Adh‑Dhahabi sade: ”Det är som om han sade: ’Jag anklagade inte al‑Mughirah, jag var endast ett vittne.’ Han lutade sig alltså mot skillnaden mellan en anklagare och ett vittne, eftersom om det fjärde vittnet hade fullbordat antalet, skulle steningen ha varit obligatorisk, och de skulle inte ha kallats anklagare.”

Abd al‑Aziz ibn Abi Bakrah berättade: Hans far gifte sig med en kvinna som dog. Hennes bröder hindrade honom från att be över henne. Han sade: ”Jag har mer rätt att be över henne.” De sade: ”Profetens följeslagare talar sanning.” När han steg ner i graven knuffade de honom hårt så att han svimmade. Han bars hem, och tjugo av hans söner och döttrar grät över honom — jag var den yngste. När han vaknade sade han: ”Gråt inte! Vid Allah, ingen själ som lämnar mig är mer älskad för mig än min egen.” Folket blev förskräckta och sade: ”Varför, vår far?” Han sade: ”Jag fruktar att jag ska nå en tid då jag inte kan befalla det goda eller förbjuda det onda — och vad är det för gott i en sådan dag?” (Återgiven av al‑Tabarani i al‑Muʿjam)

Oyaynah ibn Abd ar‑Rahman berättade från sin far: När Abu Bakrah blev sjuk erbjöd hans söner att hämta en läkare, men han vägrade. När döden närmade sig sade han: ”Var är er läkare, så att han kan återföra den (själ) om han talar sanning!”

Hans död

Ibn Saʿd sade: Abu Bakrah dog i Muʿawiyah ibn Abi Sufyans kalifat i Basra. Det har sagts att han dog år 51 e.H., och det har sagts 52 e.H. Över honom bad följeslagaren Abu Barzah al‑Aslami.

Källor för biografin

as‑Siyar (3/5)
Usd al‑Ghabah (5/38, 151)
al‑Bidayah wa’n‑Nihayah (8/57)
Shadharat adh‑Dhahab (1/58)

10 Senaste inlägg:

Kategorier:

Etiketter: