Muhammad ibn Idris ash‑Shafiʿi

Abu Abdillah Muhammad ibn Idris härstammade från Hashim‑familjen inom Quraysh‑stammen, den stam som Profeten ﷺ tillhörde. Han föddes i Gaza, Palestina år 150 H / 767 e.Kr., och blev känd som Imam ash‑Shafiʿi.

Hans far dog när han var mycket ung och han uppfostrades av sin mor i ett mycket fattigt hem. I tron att hans släktingar skulle hjälpa henne att uppfostra honom till en god muslim tog hon honom till Makkah. Han tillbringade mycket tid bland beduinerna, där han bemästrade arabiska och förvärvade stor kunskap om arabisk poesi.

Vid tjugo års ålder reste han till Madinah och stannade där som student hos Imam Malik fram till dennes död år 796 e.Kr. Han tillbringade totalt nio år med Malik, under vilka han lyckades lära sig allt Malik hade att erbjuda. Han kom också i kontakt med andra lärda män från vilka han förvärvade ytterligare kunskap om Koranen och Sunnah. Imam ash‑Shafiʿi hade ett mycket skarpt minne och kunde hela Imam Maliks al‑Muwattaʾ utantill.

Men att förvärva kunskapen från de lärda i Madinah var bara början för ash‑Shafiʿi, eftersom han reste omfattande till de flesta platser som vid den tiden var kända för kunskap. År 187 H / 804 e.Kr. besökte han Syrien och fortsatte därifrån till Egypten, där han bosatte sig. Som student till Imam Malik mottogs han med stor heder och respekt av Egyptens folk och lärda. År 810 e.Kr. reste han till Bagdad, där han omgavs av ett stort antal studenter som ivrigt ville lära sig islams tro och praxis från honom. En viktig student där var Imam Ahmad ibn Hanbal.

Den shafiʿitiska fiqh‑skolan växte fram ur dessa studenter, som praktiserade och spred Imam ash‑Shafiʿis åsikter och rättsliga utlåtanden genom sina skrifter och sin undervisning.

Imam ash‑Shafiʿi skrev flera böcker, den mest kända av dem är al‑Umm, som är en samling av imamens skrifter och föreläsningar. Ett antal av hans studenter samlade också hans skrifter, föreläsningar och rättsliga utlåtanden i bokform eller citerade honom i sina egna verk.

Bagdad i Irak och Kairo i Egypten var de främsta centra för Imam ash‑Shafiʿis verksamhet. Det var från dessa två städer som den shafiʿitiska skolans läror spreds under 800‑talet e.Kr. Under Sultan Salahuddins tid var den shafiʿitiska madhhaben den mest framträdande i Egypten, och än i dag är imamen i al‑Azhar‑moskén alltid shafiʿi, och den shafiʿitiska madhhaben studeras flitigt tillsammans med de tre andra sunnitiska rättsskolorna.

Imam ash‑Shafiʿi var en man med stark och kraftfull intellektuell förmåga, mer världsvan än Imam Abu Hanifah och Imam Malik. Han formade, av det material som tillhandahölls av Imam Jaʿfar as‑Sadiq, Imam Malik och Imam Abu Hanifah, en eklektisk skola som främst fick gehör bland medelklassen. Den shafiʿitiska madhhaben har anhängare i Nordafrika, delar av Egypten, södra Arabien, Malajiska halvön samt bland muslimer i Ceylon och Bombay‑regionen i Indien.

Under sitt liv utsattes Imam ash‑Shafiʿi också för politiska intriger. Till exempel, efter att ha studerat under Imam Malik i Madinah, skickades han för att tjänstgöra i Jemen, där han anklagades för politisk inblandning, vilket ledde till hans arrestering. Han fördes som fånge till Harun ar‑Rashid. Kalifen fann honom dock oskyldig och imamen frigavs hedersamt. Imam ash‑Shafiʿi dog år 820 e.Kr. i Egypten.

(s) Al‑Jumuʿah Magazine, vol. 12, issue 2, Safar 1421 H

KORANEN & SUNNAH