Skriftens folk och universums samt livets ursprung

av

Iʿjaz al-Koran och modern vetenskap:
vatten som livets grund

Teologisk och retorisk dimension

En central egenskap hos Koranen är dess sätt att behandla fenomen som sträcker sig bortom den historiska kontexten och in i modern tid. I islamisk teologi framhålls ofta Koranens iʿjaz (oförliknelighet) som ett bevis på dess gudomliga ursprung. Detta inkluderar verser som berör kosmologi och biologins grundläggande villkor, vilka i senare tid har tolkats i ljuset av vetenskapliga upptäckter.

Koranen 21:30

I Sura al-Anbiyaʾ (21:30) sägs:

”Ser inte de otroende att himlarna och jorden var sammanfogade, och Vi klöv dem isär, och gjorde av vatten varje levande ting? Vill de då inte tro?” (övers. Bernström, 1998).

Denna vers har i tafsir-litteraturen tolkats på olika sätt.

  • al-Tabari (d. 923) förklarar att ”sammanfogade” syftar på att himlen och jorden var en enhet innan Gud separerade dem.
  • Ibn Kathir (d. 1373) tolkar separationen som skapelseakten där himlen och jorden skiljs åt för att möjliggöra liv.
  • al-Jalalayn (d. 1459/1505) betonar den kosmiska dimensionen av versen, där separationen markerar början på skapelsens ordning.
  • al-Saʿdi (d. 1956) framhåller att versen är ett tecken på Guds makt och en uppmaning till reflektion.
  • Abdullah Yusuf Ali (1934) ser texten som en parallell till moderna kosmologiska teorier om universums ursprung.

Kosmologisk tolkning

I modern tid har versen ofta associerats med teorin om universums expansion och den så kallade Big Bang-teorin. Nobelpriset i fysik 1973 tilldelades Arno Penzias och Robert Wilson för upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen, vilket stärkte teorin om att universum en gång var en sammanfogad enhet som sedan expanderade.

Biologisk dimension

Versens andra del – att allt liv har sitt ursprung i vatten – har tolkats som en anmärkningsvärd parallell till modern biologi. Den cellulära cytoplasman består till cirka 80 % av vatten, vilket gör vatten till en förutsättning för liv. Att en sådan utsaga formulerades i 600-talets Arabien har av muslimska teologer framhållits som ett exempel på Koranens förutseende.

Funktion och innebörd

Versen fungerar både som en teologisk påminnelse om Guds skaparkraft och som en retorisk utmaning till de otroende. I modern apologetik används den som ett exempel på Koranens tidlösa relevans, där vetenskapliga upptäckter uppfattas som bekräftelser på dess budskap.

Referenser

  1. Nobel Prize, The Nobel Prize in Physics 1973 – tilldelat Arno Penzias och Robert Wilson för upptäckten av kosmisk bakgrundsstrålning.
  2. Alberts, B. et al., Molecular Biology of the Cell, Garland Science, 2015.
  3. al-Tabari, Jamiʿ al-bayan ʿan taʾwil ay al-Koran, Kairo, 1903.
  4. Ibn Kathir, Tafsir al-Koran al-Azim, Beirut, 1988.
  5. al-Jalalayn, Tafsir al-Jalalayn, Kairo, 1954.
  6. al-Saʿdi, Taysir al-Karim al-Rahman fi tafsir kalam al-Mannan, Riyadh, 2000.
  7. Bernström, K., Koranens budskap, Stockholm, 1998.
  8. Abdullah Yusuf Ali, The Holy Qur’an: Text, Translation and Commentary, Lahore, 1934.
KORANEN & SUNNAH
, ,