TAFSIR AV Kapitel 72, al-Jinn ~ Jinnerna

Kapitel 72 – al-Jinn: Jinnernas vittnesmål och budskapets skydd

Kapitel 72, Al-Jinn ~ Jinnerna

Beskrivning:
En inblick i islam från en annan värld och allvaret i Profeten Muhammads uppdrag.

Inledning

Detta kapitel med tjugoåtta verser uppenbarades i Mecka. Meckanska kapitel tenderar att fokusera på islams grunder. De betonar Guds Enhet och konsekvenserna av att ignorera budskapet. De första femton verserna återger en diskussion bland en grupp jinner efter att de hört en recitation av Koranen. Detta kapitel visar hur den islamiska tron framstår för dem från en annan värld. Meckas icke-troende hade tidigare anklagat Profeten Muhammad, må Guds nåd och välsignelser vara över honom, för att ha lärt sig sin nya tro från jinnerna. Här visas tydligt att detta inte är korrekt. Vi får en korrekt beskrivning av jinnerna och många av de idéer och vidskepelser som omger dem visas vara falska. Den sista delen av kapitlet riktas direkt till Profeten Muhammad.

Verserna 1–7 – Några jinner accepterar islam

Gud uppenbarade för Profeten Muhammad att en grupp jinner lyssnade till hans recitation av Koranen. De återvände till sitt eget samhälle och beskrev recitationen som underbar, och sade att den kallade till det som är sant och förnuftigt genom att skilja mellan rätt och fel. De som lyssnade trodde på den och berättade detta för andra av sitt slag. De förklarade att de aldrig mer skulle sätta något vid Guds sida.

Detta kapitel ställer deras respons mot Meckas icke-troende som också hörde Koranens recitation men ändå inte trodde på den. Jinnerna som lyssnade omfamnade omedelbart en sann och oförfalskad tro. De sade att recitationen upphöjde Gud och förklarade vidare att Han varken hade partner eller avkomma. Vid den tiden trodde många araber att änglarna var Guds döttrar genom äktenskap med jinnerna, men jinnerna förnekar detta bestämt.

Jinnerna förklarar att några av dem hade sagt chockerande saker om Gud, även om de trodde att ingen någonsin skulle våga ljuga om Gud. Men nu när de själva hade hört Koranen insåg de att dessa idéer var falska. Tidigare hade vissa människor sökt skydd hos jinner, men detta ledde dem bara längre bort från sanningen och ökade deras synd. Vissa människor och vissa jinner trodde att Gud aldrig skulle sända en budbärare för att vägleda och varna dem. Gud är dock generös och god och sänder verkligen budbärare för att vägleda till den rätta vägen.

Verserna 8–10 – Jinnerna kan inte se det osynliga

Jinnerna förklarar att de inte har någon kunskap om det osynliga, det ligger bortom deras räckvidd. ”Vi försökte nå himlarna,” säger de, ”men fann dem befästa med stränga väktare och brinnande stjärnor.” Före Profeten Muhammad kunde jinnerna samla information genom att tjuvlyssna på änglarna. De förde sedan vidare detta till astrologer, spåmän och liknande. Detta är inte längre möjligt, och om de försöker möts de av himmelska hinder. De vet inte vad som väntar människorna på jorden. Guds avsikter (olycka eller vägledning) förblir osynliga.

Verserna 11–15 – Många olika vägar

Jinnerna beskriver sin egen situation och sin inställning till vägledning. Några av dem är rättfärdiga, andra inte. De följer många olika vägar och har olika åsikter och trosuppfattningar. De förstår att de aldrig kan skada Guds planer för jorden och dess invånare och att de aldrig kan undkomma Guds vilja.

När vi hörde denna recitation av Koranen trodde vi på den, och de som tror på Gud behöver inte frukta förlust, orättvisa eller en outhärdlig börda. Några jinner underkastar sig Gud och blir vägledda; andra vägrar acceptera sanningen. De som accepterar sanningen har funnit vägen till frälsning, de andra är bränsle för Helvetet. Detta gäller även människor: några accepterar vägledning, andra går mot Helvetet.

Verserna 16–19 – Ta varningarna på allvar

Gud säger till Profeten Muhammad att om Meckaborna hade hållit sig på den raka vägen skulle Han ha försett dem med rikligt regn (vatten och försörjning). Detta är också ett sätt på vilket Gud prövar människor. Koranen säger att överflöd är lika stor prövning som brist. Den som inte tar Guds varningar på allvar ska möta ett svårt straff och sjunka ner i Helvetet.

Moskéerna är byggda för Gud allena; de gör tillbedjan lätt, men en muslim kan be var som helst (med få undantag). Tillbedjan är endast för Gud, så åkalla ingen annan än Honom. När Profeten Muhammad stod upp för att be trängde folket sig omkring honom, de icke-troende redo att attackera honom. Gud skyddade honom då och vid många andra tillfällen.

Verserna 20–24 – Framför budskapet

Kapitlet tilltalar nu Profeten Muhammad med en bestämd ton och gör klart för honom att när han har framfört budskapet har han ingen kontroll över hur människor reagerar. Han får säga till folket att han ber endast till Gud och inte sätter upp några partners vid Hans sida. Han säger dem att han inte kan orsaka skada och inte kan tvinga dem att gå på den rätta vägen.

Profeten Muhammad säger att om han skulle trotsa Gud skulle ingen kunna skydda honom och han skulle aldrig kunna finna en plats att gömma sig från Honom. Hans uppdrag är endast att framföra budskapet. Den som trotsar Gud och Hans budbärare ska finna sig i Helvetet. De icke-troende tror att de har styrka i antal, men snart ska de förstå att Profeten Muhammad har Guds kraft och styrka bakom sig.

Verserna 25–28 – Budskapet är skyddat

Profeten Muhammad informerar de icke-troende att han inte vet när det hotade straffet ska ske. Han har ingen del i det beslutet, det är endast Gud som avgör. De utlovade straffen i detta liv och i nästa är frågor om det osynliga, och Gud avslöjar inte sådana saker för någon.

Det finns dock ett undantag: Gud kan avslöja det osynliga för en av Sina budbärare om det är nödvändigt. Skyddsänglar vakar över både budbäraren och budskapet. Gud vet allt om Sina budbärare, ingenting undgår Hans kunskap. Allt är räknat och mätt. Budskapet är noggrant bevakat.

KAPITEL 72