Innehåll
- Orsaken till slaget vid Diket
- Ahzab‑arméns utmarsch
- Grävandet av diket
- Utmaningar under grävandet
- Mirakel under slaget vid Diket
- Ahzabs ankomst
- Banu Qurayzas avtalsbrott
- Ahzabs nederlag
- Resultat av slaget vid Diket
Orsaken till slaget vid Diket
Slaget vid Diket ägde rum i Shawwal år 5 e.H., mellan muslimerna i Medina under Profeten Muhammads ledning och de arabiska stammar som samlades för att utplåna muslimerna. Judarna från Banu al‑Nadir var den drivande kraften bakom denna mobilisering, men Gud stödde muslimerna och gav dem seger trots deras fåtalighet.
Slaget stod mot stammar som Quraysh, Ahabish, Ghatafan, Banu Murra, Ashjaʿ, Fazara, Banu Asad, Sulaym, Hudhayl, Khuzaʿa och andra.
Anledningen till slaget var att Banu al‑Nadir, som Profeten hade fördrivit från Medina efter deras avtalsbrott och mordplaner, sökte hämnd. De reste runt bland arabiska stammar och hetsade dem till krig mot muslimerna.
Profeten hade tidigare gått till Banu al‑Nadir för att be dem hjälpa till att betala blodspengar för två män från Banu Kilab som dödats av misstag av ʿAmr ibn Umayya al‑Ḍamri. Judarna välkomnade honom men planerade att kasta en sten på honom från taket. Gud uppenbarade deras plan, och Profeten lämnade platsen. Efter en 15 dagar lång belägring tvingades de lämna Medina.
De bosatte sig i Khaybar och började planera sin hämnd. De skickade en delegation på 20 män till Quraysh och andra stammar och lyckades samla dem till ett gemensamt angrepp.
Ahzab‑arméns utmarsch
Delegationen lyckades mobilisera de arabiska stammarna:
- Quraysh och deras allierade från Kinanah: 4 000 krigare
- Ghatafan och deras allierade från Banu Sulaym och Asad: 6 000 krigare, mot att få hela Khaybars dadelskörd i ett år
Totalt samlades 10 000 krigare, som marscherade mot Medina.
Muslimerna fick tidigt kännedom om planerna och Profeten började omedelbart vidta försvarsåtgärder.
Grävandet av diket
Profeten sammankallade ett råd med de ledande sahaba. Salman al‑Farisi föreslog att man skulle gräva ett dike runt den öppna sidan av Medina, en taktik som användes i Persien:
”O Guds Sändebud, när vi i Persien fruktade kavalleriet grävde vi ett dike. Vad tycker du om att gräva ett dike?”
Förslaget accepterades enhälligt. Muhajirun sade: ”Salman är en av oss”, och ansar sade: ”Salman är en av oss.” Profeten sade:
”Salman är en av oss – av Ahl al‑Bayt.”
Profeten red ut och inspekterade Medinas fyra sidor. Han fann att den norra sidan var den enda sårbara, eftersom de andra sidorna skyddades av täta hus, lavalandskap (harrat) och Banu Qurayzas område som enligt avtalet skyddade Medinas baksida.
Diket skulle grävas från al‑Madhad till Jabal al‑Dhubbab.
Utmaningar under grävandet
Grävandet var mycket svårt:
- Kylan var hård
- Vindarna starka
- Maten knapp
- Hotet från Ahzab ständigt närvarande
Profeten delade upp sträckan i sektioner: 10 män grävde 40 alnar. En särskild grupp skyddade Profeten varje natt, ledd av ʿAbbad ibn Bishr.
Profeten deltog själv i grävandet och delade hungern med sahaba. Abu Talha berättade:
”Vi klagade över hungern och visade Profeten en sten bunden över våra magar. Han lyfte sin skjorta och visade två stenar.”
Sahaba sjöng verser för att stärka varandra, och Profeten svarade dem.
Arbetet pågick hela dagen, och på natten återvände de hem. En särskild vaktstyrka skyddade diket.
Mirakel under slaget vid Diket
Krossandet av stenen
När sahaba stötte på en enorm sten kallades Profeten. Han slog den tre gånger:
- Första slaget:”Allahu akbar! Jag har fått nycklarna till Sham. Jag ser dess röda palats.”
- Andra slaget:”Allahu akbar! Jag har fått nycklarna till Persien. Jag ser det vita palatset i al‑Madaʾin.”
- Tredje slaget:”Allahu akbar! Jag har fått nycklarna till Jemen. Jag ser Sanʿas portar.”
Dessa profetior stärkte sahabas moral.
Välsignelse i maten
Flera berättelser nämner hur små mängder mat räckte till tiotals män genom Profetens välsignelse.
Ahzabs ankomst
När Ahzab anlände sade de troende:
{Detta är vad Gud och Hans Sändebud lovat oss. Gud och Hans Sändebud talade sanning.}
Men hycklarna sade:
”Muhammad lovade oss Kisras och Qaysars skatter, men nu vågar ingen ens gå ut och uträtta sina behov!”
De bad om att få återvända hem och ljög att deras hus var oskyddade. Gud uppenbarade:
{Deras hus är inte oskyddade – de vill bara fly.}
Profeten lämnade Ibn Umm Maktum som ställföreträdare i Medina och gick ut med 3 000 muslimer. Diket chockade fienden, som aldrig sett något liknande. De försökte i dagar hitta en öppning men misslyckades.
Banu Qurayzas avtalsbrott
Ahzab försökte få stöd från Banu Qurayza. Ledaren för Banu al‑Nadir lyckades övertala dem att bryta avtalet med Profeten.
Profeten skickade al‑Zubayr för att spionera, och han bekräftade deras förräderi.
Muslimerna blev hårt pressade. Banu Qurayza skickade 20 lastdjur med mat till Ahzab, men muslimerna stoppade dem.
Profeten bad:
”O Gud, täck våra brister och stilla vår fruktan.” ”O Gud, Du som sänder ned Skriften, Du som snabbt håller räkenskap – besegra Ahzab, skaka dem!”
Fienden försökte storma diket. Khalid ibn al‑Walid och andra försökte ta sig över en smal passage. Flera sahaba skadades, bland dem Saʿd ibn Muʿadh, som senare dog av sina sår.
Ahzabs nederlag
En man från Ghatafan, Nuʿaym ibn Masʿud, kom till Profeten och antog islam. Profeten sade:
”Du är bara en man – gå och skapa splittring mellan dem.”
Nuʿaym lyckades så tvivel mellan Banu Qurayza och Ahzab. Misstron ökade, och deras allians bröts.
Gud sände:
- En iskall storm
- Änglar som släckte deras eldar
- Vindar som rev deras tält
- Skräck i deras hjärtan
Ahzab gav upp och flydde.
Resultat av slaget vid Diket
- Muslimerna segrade och deras ställning i Arabien stärktes.
- Initiativet gick från försvar till offensiv. Profeten sade:”Nu ska vi anfalla dem – de ska inte anfalla oss.”
- Banu Qurayzas förräderi avslöjades, vilket ledde till slaget mot dem kort därefter.
Källor
- Ibn Hisham: al‑Sira al‑Nabawiyya
- Ibn Kathir: al‑Bidaya wa‑l‑Nihaya
- al‑Tabari: Tarikh al‑Rusul wa‑l‑Muluk
- Ibn Saʿd: al‑Tabaqat al‑Kubra
