TAFSIR AV Kapitel 37, as-Saffat ~ De som står i rader

Kapitel 37, as-Saffat ~ De som står i rader

Beskrivning: Kapitel 37 kan delas i tre delar. Den första ger bevis för monoteism och uppståndelsen. Den andra ger korta berättelser om tidigare profeter, medan den tredje delen bemöter vidskepliga föreställningar.

Inledning
De som står i rader uppenbarades i Mekka. Kapitlen som uppenbarades före migrationen till Medina fokuserade ofta på monoteism – Guds enhet. Detta kapitel är inget undantag och dess syfte är att etablera en fast tro. I 182 korta verser behandlas även andra frågor: det bekräftar profeten Muhammeds sändebudskap, må Guds nåd och välsignelser vara över honom, och bemöter avgudadyrkarnas föreställningar.

Verserna 1–10 Gud är En

Tre grupper nämns i form av en ed som bekräftar Guds enhet. Den första är änglarna som står i rader, den andra är änglarna som tillrättavisar, och den tredje är de som reciterar Guds ord. Gud nämner sedan något om Sig själv som vittnar om Hans enhet: Han är Herren över himlarna och jorden och allt däremellan, inklusive varje punkt där solen går upp. Gud har befäst den himmel som är närmast jorden med himlakroppar som skyddar mot djävlarna som försöker avlyssna änglarnas samtal. De attackeras från alla håll med brinnande stjärnor.

Verserna 11–39 De otroende

Profeten uppmanas att fråga de otroende i Mekka om de anser att deras egen skapelse är svårare än skapelsen av himlarna, jorden och allt i universum. Profeten förundras över att människan skapades av lera, men de otroende hånar honom och kallar honom trollkarl, och förnekar återigen uppståndelsen. Men det är ett obestridligt faktum att de ska uppväckas på Domedagen med en enda stöt.

Änglarna beordras att samla de otroende och orättfärdiga och driva dem mot Helvetet. På vägen ska de tillfrågas varför de inte hjälpte varandra till sanningen. De otroende ska anklaga sina gudar, som också förs fram, men dessa ska förneka att de haft någon makt över dem. Det spelar ingen roll, för denna dag ska de dela straffet. De förnekade Gud och budskapet och ska få vad de förtjänar.

Verserna 40–74 Paradis eller Helvete?

Den lycka och glädje som Guds sanna tjänare ska uppleva i lustgårdarna beskrivs, med floder av vin och vackra följeslagare. Paradisets invånare ska samtala med varandra. En person ska fråga om en vän som inte trodde, och ska få se honom mitt i Elden. Då ska de inse hur välsignade de är, för de har nått den största segern. Detta bör vara allas mål.

För att kontrastera skillnaden mellan Paradis och Helvete frågar Gud: vad är bättre – detta (lustgårdarna) eller trädet Zaqqum? Detta träd, vars frukter liknar djävulshuvuden, ska vara de fördömdas föda, tillsammans med skållande vatten att dricka. De otroende hånade tanken på ett träd som växer i Elden, men det ska bli deras verklighet eftersom de följde sina förfäder i otro trots varningar. Lyssna på vad som hände med dem före er.

Verserna 75–148 Scener från det förflutna

Profeten Noa ges som exempel på hur Gud belönar de rättfärdiga. Noa trodde och Gud räddade honom och hans folk från stor nöd. De otroende varnades men valde fel och drunknade.

Profeten Abraham var också en trofast man, hängiven Gud. Han frågade sin far och sitt folk varför de dyrkade falska gudar. När folket gick till festivalen sade Abraham att han var sjuk och stannade kvar. Han gick till deras tempel och frågade de huggna avgudarna: varför äter ni inte, varför talar ni inte? De svarade inte, så han stötte omkull dem. Folket blev arga och ville bränna honom, men Gud skyddade honom.

Abraham lämnade sitt folk och litade på att Gud skulle leda honom till en bättre plats. Han bad om en rättfärdig son, och Gud gav honom det. När sonen (Ismael) blev gammal nog att arbeta med sin far hade Abraham en dröm där han kallades att offra honom. Han berättade för Ismael, och båda var villiga att underkasta sig Guds vilja. Abraham lade Ismael på stenen, men Gud ropade åt honom att stoppa. Det var ett test, och Abraham klarade det genom sin fullständiga lydnad. Han ihågkoms av senare generationer som en rättfärdig man. Han fick också nyheten om en annan rättfärdig son, Isak. Bland deras ättlingar fanns både rättfärdiga och de som felade.

Gud gynnade även profeten Moses och hans bror Aron. De räddades från nöd och vägleddes på den raka vägen. Gud gav dem Torah. Profeten Elias var en av de hängivna. Han frågade sitt folk om den falska guden Ba’l, men de ignorerade honom och mötte konsekvenserna. Lot var en annan profet som räddades tillsammans med sin familj, utom hans hustru som lämnades kvar med de orättfärdiga. Deras stad är en ständig påminnelse, men många tar inte varning.

Profeten Jonas nämns också. Han flydde från sitt folk till ett överlastat skepp där de drog lott om vem som skulle stanna. Han blev slukad av en val som straff, men räddades eftersom han varit en av Guds hängivna. Han kastades upp på land, och Gud skyddade honom från sjukdom och väder. Gud gav honom sedan en stor nation som trodde på honom och fick leva sina liv.

Verserna 149–182 Vidskepelser förnekas

Många i Mekka påstod att änglarna var Guds döttrar. Gud bemöter denna vidskepelse. Sedan påstod de att Gud var släkt med jinnerna. Hur skulle det vara möjligt när jinnerna själva måste stå inför Gud och redogöra för sina gärningar? Gud är högt över sådana påståenden, och endast de som är bestämda för Elden skulle tro på dem.

Änglarna står i rader och prisar Gud. Tidigare bad de otroende om en sändebud och sade att de skulle följa vägledningen, men när den bästa sändebuden och den bästa uppenbarelsen kom till dem valde de otro. Men de ska få veta. Gud försäkrar profeten Muhammed att han ska se deras undergång lika säkert som de ska se hans seger. Gud är högt över det de tillskriver Honom. Kapitlet avslutas med en välsignelse över Guds sändebud och förklarar att all pris tillhör Gud.

KAPITEL 37