ORD FÖR ORD ANALYS AV KAPITEL 67

Vers 1 i sura al-Mulk (67:1)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

تَبَارَكَ ٱلَّذِى بِيَدِهِ ٱلْمُلْكُ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍۢ قَدِيرٌۭ

تَبَارَكَ — tabaraka → Välsignad är / Upphöjd är
ٱلَّذِى — alladhi → Han som
بِيَدِهِ — bi-yadihi → i Hans hand
ٱلْمُلْكُ — al-mulk → är herraväldet / riket / makten
وَهُوَ — wa-huwa → och Han
عَلَىٰ — ʿala → över / har makt över
كُلِّ — kulli → varje / all
شَىْءٍۢ — shayʾin → ting / sak
قَدِيرٌۭ — qadir → är allsmäktig / har full förmåga

Versen inleder suran med en kraftfull påminnelse om Guds absoluta suveränitet. ”Tabaraka” uttrycker en välsignelse och upphöjdhet som är unik för Gud – en evig och oändlig välsignelse, inte bunden till tid eller plats. Att ”herraväldet är i Hans hand” betyder att all makt, kontroll och ägande tillhör Gud ensam. Det är en teologisk deklaration om tawhid (Guds enhet) och rububiyyah (Guds herravälde). Att Han är ”qadir” över allt förstärker idén att inget ligger utanför Hans vilja eller förmåga.

Vers 2 i sura al-Mulk (67:2)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلْمَوْتَ وَٱلْحَيَوٰةَ لِيَبْلُوَكُمْ أَيُّكُمْ أَحْسَنُ عَمَلًۭا ۚ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْغَفُورُ

ٱلَّذِى — alladhi → Han som
خَلَقَ — khalaqa → har skapat
ٱلْمَوْتَ — al-mawta → döden
وَٱلْحَيَوٰةَ — wa-l-hayah → och livet
لِيَبْلُوَكُمْ — li-yabluwakum → för att pröva er
أَيُّكُمْ — ayyukum → vem av er
أَحْسَنُ — ahsanu → är bäst / mest god
عَمَلًۭا — ʿamalan → i handling / gärning
وَهُوَ — wa-huwa → och Han
ٱلْعَزِيزُ — al-ʿaziz → den Allsmäktige / den Mäktige
ٱلْغَفُورُ — al-ghafur → den Ständigt Förlåtande

Versen uttrycker en central aspekt av islams syn på människans existens: livet och döden är skapade av Gud som ett medel för prövning. Döden är inte ett slut, utan en del av den gudomliga ordningen. Livet är inte bara en gåva, utan en arena för moraliskt ansvar. Gud är al-Aziz (den Allsmäktige) – vilket innebär att Han har makt att genomföra sin vilja – och al-Ghafur (den Förlåtande), vilket visar att prövningen inte är skoningslös, utan genomsyrad av nåd.

Vers 3 i sura al-Mulk (67:3)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

ٱلَّذِى خَلَقَ سَبْعَ سَمَـٰوَٰتٍۢ طِبَاقًۭا ۖ مَّا تَرَىٰ فِى خَلْقِ ٱلرَّحْمَـٰنِ مِن تَفَـٰوُتٍۢ ۖ فَٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ هَلْ تَرَىٰ مِن فُطُورٍۢ

ٱلَّذِى — alladhi → Han som
خَلَقَ — khalaqa → har skapat
سَبْعَ — sabʿa → sju
سَمَـٰوَٰتٍۢ — samawatin → himlar
طِبَاقًۭا — tibaqan → i lager / ovanpå varandra
مَّا — ma → du (ser) inte
تَرَىٰ — tara → du ser
فِى — fi → i
خَلْقِ — khalqi → skapelsen
ٱلرَّحْمَـٰنِ — al-Rahman → den Nåderike
مِن — min → någon / något av
تَفَـٰوُتٍۢ — tafawutin → brist / disharmoni / oregelbundenhet
فَٱرْجِعِ — fa-rjiʿ → så vänd tillbaka
ٱلْبَصَرَ — al-basara → blicken / synen
هَلْ — hal → ser du
تَرَىٰ — tara → du ser
مِن — min → någon / något av
فُطُورٍۢ — futurin → spricka / brist / defekt

Versen förmedlar Guds perfekta skapelse och uppmanar till kontemplation. Att Gud skapat sju himlar i lager visar på ordning, struktur och fullkomlighet. Al-Rahman (den Nåderike) används här för att betona att denna perfekta skapelse är ett uttryck för Guds nåd. Versen uppmanar människan att reflektera med sin blick – en teologisk metod för att nå insikt om Guds storhet genom naturens perfektion.

Vers 4 i sura al-Mulk (67:4)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

ثُمَّ ٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ كَرَّتَيْنِ يَنقَلِبْ إِلَيْكَ ٱلْبَصَرُ خَاسِئًۭا وَهُوَ حَسِيرٌۭ

ثُمَّ — thumma — Sedan
ٱرْجِعِ — rjiʿ — vänd tillbaka / rikta åter
ٱلْبَصَرَ — al-basara — blicken / synen
كَرَّتَيْنِ — karratayn — två gånger / två gånger till
يَنقَلِبْ — yanqalib — kommer att återvända / vända tillbaka
إِلَيْكَ — ilayka — till dig
ٱلْبَصَرُ — al-basaru — blicken / synen
خَاسِئًۭا — khasiʾan — förödmjukad / förkastad
وَهُوَ — wa-huwa — och han / den
حَسِيرٌۭ — hasir — utmattad / trött / uttröttad

Versen är ett mäktigt exempel på Koranens retoriska kraft: den uppmanar läsaren att gång på gång rikta sin blick mot skapelsen för att finna brister – men blicken återvänder förödmjukad och utmattad, oförmögen att finna något fel i Guds perfekta skapelse.

Vers 5 i sura al-Mulk (67:5)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَلَقَدْ زَيَّنَّا ٱلسَّمَآءَ ٱلدُّنْيَا بِمَصَـٰبِيحَ وَجَعَلْنَـٰهَا رُجُومًۭا لِّلشَّيَـٰطِينِ ۖ وَأَعْتَدْنَا لَهُمْ عَذَابَ ٱلسَّعِيرِ

وَلَقَدْ — wa-laqad — Och sannerligen
زَيَّنَّا — zayyanna — Vi har smyckat / prytt
ٱلسَّمَآءَ — al-samaʾa — himlen
ٱلدُّنْيَا — al-dunya — den närmaste / jordiska (himlen)
بِمَصَـٰبِيحَ — bi-masabiha — med lyktor / ljus (stjärnor)
وَجَعَلْنَـٰهَا — wa-jaʿalnaha — och Vi har gjort dem
رُجُومًۭا — rujuman — till projektiler / kastvapen
لِّلشَّيَـٰطِينِ — li-l-shayatin — mot demonerna / djävlarna
وَأَعْتَدْنَا — wa-aʿtadna — och Vi har förberett
لَهُمْ — lahum — för dem
عَذَابَ — ʿadhaba — ett straff
ٱلسَّعِيرِ — al-saʿir — den brinnande elden / flammande eld

Denna vers kombinerar kosmologisk skönhet (stjärnorna som lyktor) med eskatologisk varning (straff för demonerna), och är rik på bildspråk och teologisk symbolik.

Vers 6 i sura al-Mulk (67:6)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَلِلَّذِينَ كَفَرُوا۟ بِرَبِّهِمْ عَذَابُ جَهَنَّمَ ۖ وَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

وَلِلَّذِينَ — wa-li-lladhina — Och för dem som
كَفَرُوا۟ — kafaru — förnekade / var otrogna
بِرَبِّهِمْ — bi-rabbihim — sin Herre
عَذَابُ — ʿadhabu — (väntar) ett straff
جَهَنَّمَ — jahannama — helvetet / Gehenna
وَبِئْسَ — wa-biʾsa — och usel är / vilket eländigt
ٱلْمَصِيرُ — al-masir — slutmål / återvändoplats

Versen är kort men kraftfull, med stark eskatologisk och moralsk laddning. Den använder kontrast mot föregående versers skönhet och ordning i skapelsen, och påminner om konsekvenserna för dem som förnekar Gud.

Vers 7 i sura al-Mulk (67:7)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

إِذَآ أُلْقُوا۟ فِيهَا سَمِعُوا۟ لَهَا شَهِيقًۭا وَهِىَ تَفُورُ

إِذَآ — idha — när
أُلْقُوا۟ — ulqu — de kastas / slungas
فِيهَا — fiha — i den (helvetet)
سَمِعُوا۟ — samiʿu — de hör
لَهَا — laha — från den / dess
شَهِيقًۭا — shahiqan — ett väsande / frustande ljud
وَهِىَ — wa-hiya — medan den / och den
تَفُورُ — tafuru — kokar / sjuder / sprutar

Denna vers skildrar helvetets reaktion när förnekarna kastas in: ett frustande ljud och en kokande, våldsam rörelse. Den är rik på auditiva och visuella bilder, och fungerar som en retorisk förstärkning av vers 6.

Vers 8 i sura al-Mulk (67:8)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

تَكَادُ تَمَيَّزُ مِنَ ٱلْغَيْظِ ۖ كُلَّمَآ أُلْقِىَ فِيهَا فَوْجٌۭ سَأَلَهُمْ خَزَنَتُهَآ أَلَمْ يَأْتِكُمْ نَذِيرٌۭ

تَكَادُ — takadu — Den är nära att / håller på att
تَمَيَّزُ — tamayyazu — explodera / slitas sönder
مِنَ — mina — av / från
ٱلْغَيْظِ — al-ghayzi — vrede / raseri
كُلَّمَآ — kullama — varje gång / så ofta som
أُلْقِىَ — ulqiya — kastas / slungas
فِيهَا — fiha — i den (helvetet)
فَوْجٌۭ — fawjun — en skara / grupp
سَأَلَهُمْ — saʾalahum — frågar dem
خَزَنَتُهَآ — khazanatuha — dess väktare / förvaltare
أَلَمْ — a-lam — Har inte
يَأْتِكُمْ — yaʾtikum — kommit till er
نَذِيرٌۭ — nadhir — en varnare / förkunnare

Versen skildrar helvetets intensitet – det är så fyllt av vrede att det nästan slits sönder – och hur dess väktare ställer en retorisk fråga till de fördömda: ”Kom det inte en varnare till er?” Den är rik på dramatiska bilder, retoriska frågor och eskatologisk tematik.

Vers 9 i sura al-Mulk (67:9)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قَالُوا۟ بَلَىٰ قَدْ جَآءَنَا نَذِيرٌۭ فَكَذَّبْنَا وَقُلْنَا مَا نَزَّلَ ٱللَّهُ مِن شَىْءٍ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا فِى ضَلَـٰلٍۢ كَبِيرٍۢ

قَالُوا۟ — qalu — De sade
بَلَىٰ — bala — Jo visst / Ja
قَدْ — qad — sannerligen / verkligen
جَآءَنَا — jaʾana — kom till oss
نَذِيرٌۭ — nadhir — en varnare / förkunnare
فَكَذَّبْنَا — fa-kadhdhabna — men vi förnekade honom / kallade honom lögnare
وَقُلْنَا — wa-qulna — och vi sade
مَا — ma — att inte / inget
نَزَّلَ — nazzala — har sänt ned
ٱللَّهُ — Allah — Gud
مِن — min — något
شَىْءٍ — shayʾin — ting / något
إِنْ — in — ni är inte annat än
أَنتُمْ — antum — ni
إِلَّا — illa — annat än
فِى — fi — i
ضَلَـٰلٍۢ — dalalin — villfarelse / förvillelse
كَبِيرٍۢ — kabir — stor / allvarlig

Versen återger de fördömdas erkännande: ”Jo, en varnare kom till oss – men vi kallade honom lögnare…” och avslöjar deras tidigare arrogans och förnekelse. Den är rik på dialogisk struktur, självanklagelse, och retorisk kontrast mellan sanning och villfarelse.

Vers 10 i sura al-Mulk (67:10)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَقَالُوا۟ لَوْ كُنَّا نَسْمَعُ أَوْ نَعْقِلُ مَا كُنَّا فِىٓ أَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

وَقَالُوا۟ — wa-qalu — Och de sade
لَوْ — law — om bara / om vi ändå
كُنَّا — kunna — vi hade varit
نَسْمَعُ — nasmaʿu — lyssnande / hörsamma
أَوْ — aw — eller
نَعْقِلُ — naʿqilu — förstått / använt vårt förstånd
مَا — ma — så skulle vi inte
كُنَّا — kunna — ha varit
فِىٓ — fi — bland
أَصْحَـٰبِ — ashabi — följeslagarna / invånarna
ٱلسَّعِيرِ — al-saʿir — den flammande elden / helvetet

Versen uttrycker de fördömdas ånger: ”Om vi bara hade lyssnat eller förstått, skulle vi inte ha varit bland helvetets invånare.” Den är rik på självreflektion, förlorad möjlighet, och existentiell ånger.

Vers 11 i sura al-Mulk (67:11)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

فَٱعْتَرَفُوا۟ بِذَنۢبِهِمْ فَسُحْقًۭا لِّأَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

فَٱعْتَرَفُوا۟ — fa-ʿtarafu — så erkände de
بِذَنۢبِهِمْ — bi-dhanbihim — sin synd / sitt brott
فَسُحْقًۭا — fa-suhqan — bort med dem / förintelse / fördömelse
لِّأَصْحَـٰبِ — li-ashabi — för följeslagarna / invånarna
ٱلسَّعِيرِ — al-saʿir — den flammande elden / helvetet

Versen avslutar den föregående dialogen med ett konstaterande: de erkänner sin skuld, men det är för sent – fördömelsen är deras lott. Den är kort, kraftfull och avslutande, med stark teologisk laddning, moralisk konsekvens och retorisk intensitet.

Vers 12 i sura al-Mulk (67:12)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

إِنَّ ٱلَّذِينَ يَخْشَوْنَ رَبَّهُم بِٱلْغَيْبِ لَهُم مَّغْفِرَةٌۭ وَأَجْرٌۭ كَبِيرٌۭ

إِنَّ — inna — Sannerligen / förvisso
ٱلَّذِينَ — alladhina — de som
يَخْشَوْنَ — yakhshawn — fruktar / vördar
رَبَّهُم — rabbahum — sin Herre
بِٱلْغَيْبِ — bi-l-ghayb — i det fördolda / utan att se Honom
لَهُم — lahum — för dem
مَّغْفِرَةٌۭ — maghfirah — finns förlåtelse
وَأَجْرٌۭ — wa-ajrun — och belöning
كَبِيرٌۭ — kabir — stor / väldig

Versen skiftar från varning till hopp: den lovar förlåtelse och stor belöning till dem som vördar sin Herre i det fördolda – alltså utan att ha sett Honom, men ändå tror och fruktar. Den är rik på teologisk tröst, eskatologiskt löfte, och andlig djup.

Vers 13 i sura al-Mulk (67:13)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَأَسِرُّوا۟ قَوْلَكُمْ أَوِ ٱجْهَرُوا۟ بِهِۦٓ ۖ إِنَّهُۥ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

وَأَسِرُّوا۟ — wa-asirru — och håll hemligt / viska
قَوْلَكُمْ — qawlakum — ert tal / era ord
أَوِ — awi — eller
ٱجْهَرُوا۟ — ijharu — tala öppet / högt
بِهِۦٓ — bihi — det (era ord)
إِنَّهُۥ — innahu — sannerligen Han
عَلِيمٌۢ — ʿalimun — är allvetande
بِذَاتِ — bi-dhati — om det som finns i
ٱلصُّدُورِ — al-sudur — brösten / hjärtat / det innersta

Versen betonar att Guds kunskap omfattar både det uttalade och det fördolda – Han vet vad som finns i människans innersta, oavsett om hon talar högt eller viskar. Den är rik på teologisk innebörd, retorisk kontrast, och påminnelse om Guds allvetande natur.

Vers 14 i sura al-Mulk (67:14)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَلَا يَعْلَمُ مَنْ خَلَقَ وَهُوَ ٱللَّطِيفُ ٱلْخَبِيرُ

أَلَا — ala — Är det inte så att…? / Visst
يَعْلَمُ — yaʿlamu — vet / känner till
مَنْ — man — den som
خَلَقَ — khalaqa — har skapat
وَهُوَ — wa-huwa — och Han
ٱللَّطِيفُ — al-Latif — den Subtile / den Milde
ٱلْخَبِيرُ — al-Khabir — den Allvetande / den som är fullt underrättad

Versen är en retorisk fråga som understryker Guds fullkomliga kunskap: ”Skulle inte Han som har skapat veta?” Den avslutas med två av Guds namn – al-Latif och al-Khabir – som förstärker Hans subtila insikt och fullständiga vetskap om allt, även det mest dolda.

Vers 15 i sura al-Mulk (67:15)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

هُوَ ٱلَّذِى جَعَلَ لَكُمُ ٱلْأَرْضَ ذَلُولًۭا فَٱمْشُوا۟ فِى مَنَاكِبِهَا وَكُلُوا۟ مِن رِّزْقِهِۦ ۖ وَإِلَيْهِ ٱلنُّشُورُ

هُوَ — huwa — Han
ٱلَّذِى — alladhi — som
جَعَلَ — jaʿala — har gjort / har låtit
لَكُمُ — lakum — för er
ٱلْأَرْضَ — al-arda — jorden
ذَلُولًۭا — dhalulan — lätt att färdas på / undergiven
فَٱمْشُوا۟ — fa-imshu — så vandra / gå
فِى — fi — på / i
مَنَاكِبِهَا — manakibiha — dess höjder / vidder / sidor
وَكُلُوا۟ — wa-kulu — och ät
مِن — min — av / från
رِّزْقِهِۦ — rizqihi — Hans försörjning / Hans gåvor
وَإِلَيْهِ — wa-ilayhi — och till Honom
ٱلنُّشُورُ — al-nushur — återuppståndelsen / uppståndelsen

Versen är en påminnelse om Guds gåvor och människans ansvar: jorden är gjord tillgänglig, människan får röra sig fritt och ta del av försörjningen – men slutligen är det till Gud återuppståndelsen sker. Den är rik på teologisk innebörd, existentiell struktur, och pedagogisk potential.

Vers 16 i sura al-Mulk (67:16)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

ءَأَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يَخْسِفَ بِكُمُ ٱلْأَرْضَ فَإِذَا هِىَ تَمُورُ

ءَأَمِنتُم — a-amintum — Har ni känt er säkra / tror ni er vara trygga
مَّن — man — på Den som
فِى — fi — är i / över
ٱلسَّمَآءِ — al-samaʾi — himlen
أَن — an — att
يَخْسِفَ — yakhsifa — Han låter sjunka ner / låter sluka
بِكُمُ — bikum — er
ٱلْأَرْضَ — al-arda — jorden
فَإِذَا — fa-idha — då / plötsligt
هِىَ — hiya — den (jorden)
تَمُورُ — tamuru — skälver / rör sig våldsamt

Versen är en retorisk varning: tror ni er vara säkra från att Gud, som är över er, låter jorden sluka er? Den avslutas med en bild av jorden som plötsligt börjar skälva – ett kraftfullt uttryck för Guds makt och människans sårbarhet.

Vers 17 i sura al-Mulk (67:17)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَمْ أَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يُرْسِلَ عَلَيْكُمْ حَاصِبًۭا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ كَيْفَ نَذِيرِ

أَمْ — am — Eller
أَمِنتُم — amintum — känner ni er säkra / tror ni er vara trygga
مَّن — man — på Den som
فِى — fi — är i / över
ٱلسَّمَآءِ — al-samaʾi — himlen
أَن — an — att
يُرْسِلَ — yursila — Han sänder / skickar
عَلَيْكُمْ — ʿalaykum — över er / mot er
حَاصِبًۭا — hasiban — en storm / regn av stenar / förintande vind
فَسَتَعْلَمُونَ — fa-sa-taʿlamuna — då kommer ni att få veta
كَيْفَ — kayfa — hur
نَذِيرِ — nadhiri — Min varning / hur (allvarlig) Min varning är

Versen är en retorisk varning som följer upp vers 16: ”Tror ni er vara säkra från att Han sänder en förintande storm över er?” Den avslutas med ett hotfullt löfte: ”Då kommer ni att förstå hur Min varning är.” Den är rik på eskatologisk laddning, bildspråk, och retorisk förstärkning.

Vers 18 i sura al-Mulk (67:18)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَلَقَدْ كَذَّبَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ فَكَيْفَ كَانَ نَكِيرِ

وَلَقَدْ — wa-laqad — Och sannerligen
كَذَّبَ — kadhdhab — förnekade / kallade lögn
ٱلَّذِينَ — alladhina — de som
مِن — min — före / från
قَبْلِهِمْ — qablihim — dem / deras föregångare
فَكَيْفَ — fa-kayfa — så hur
كَانَ — kana — var / blev
نَكِيرِ — nakiri — Min vedergällning / Min förkastelse / Min tillrättavisning

Versen påminner om tidigare folk som förnekade sanningen och fick möta Guds straff. Den avslutas med en retorisk fråga: ”Hur var då Min tillrättavisning?” – vilket förstärker hotet och uppmanar till eftertanke.

Vers 19 i sura al-Mulk (67:19)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ إِلَى ٱلطَّيْرِ فَوْقَهُمْ صَـٰفَّـٰتٍۢ وَيَقْبِضْنَ ۚ مَا يُمْسِكُهُنَّ إِلَّا ٱلرَّحْمَـٰنُ ۚ إِنَّهُۥ بِكُلِّ شَىْءٍۢ بَصِيرٌۭ

أَوَلَمْ — a-wa-lam — Har de då inte…? / Ser de då inte…?
يَرَوْا۟ — yaraw — sett
إِلَى — ila — på / mot
ٱلطَّيْرِ — al-tayr — fåglarna
فَوْقَهُمْ — fawqahum — ovanför dem
صَـٰفَّـٰتٍۢ — saffatin — utsträckta (vingar) / svävande
وَيَقْبِضْنَ — wa-yaqbidna — och de drar in / slår ihop (vingarna)
مَا — ma — ingen / inget
يُمْسِكُهُنَّ — yumsikuhunna — håller dem uppe / håller dem kvar
إِلَّا — illa — utom
ٱلرَّحْمَـٰنُ — al-Rahman — den Nåderike
إِنَّهُۥ — innahu — sannerligen Han
بِكُلِّ — bi-kulli — om allt
شَىْءٍۢ — shayʾin — ting / sak
بَصِيرٌۭ — basir — är fullt seende / har insikt

Versen är en retorisk påminnelse om Guds makt och närvaro i naturens ordning: fåglarna svävar ovanför oss med utsträckta vingar, och det är endast den Nåderike som håller dem uppe. Den är rik på bildspråk, kosmologisk reflektion, och teologisk förundran.

Vers 20 i sura al-Mulk (67:20)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى هُوَ جُندٌۭ لَّكُمْ يَنصُرُكُم مِّن دُونِ ٱلرَّحْمَـٰنِ ۚ إِنِ ٱلْكَـٰفِرُونَ إِلَّا فِى غُرُورٍ

أَمَّنْ — am-man — Eller vem
هَـٰذَا — hadha — är denne
ٱلَّذِى — alladhi — som
هُوَ — huwa — är
جُندٌۭ — jundun — en här / styrka
لَّكُمْ — lakum — för er
يَنصُرُكُم — yansurukum — som hjälper er / ger er seger
مِّن دُونِ — min duni — utom / förutom
ٱلرَّحْمَـٰنِ — al-Rahman — den Nåderike
إِنِ — in — sannerligen
ٱلْكَـٰفِرُونَ — al-kafirun — de som förnekar / förnekarna
إِلَّا — illa — är inget annat än
فِى — fi — i
غُرُورٍ — ghururin — illusion / självbedrägeri

Versen är en retorisk utmaning: ”Vem är det som kan vara er styrka och hjälpa er – utom den Nåderike?” Den avslutas med ett konstaterande att förnekarna lever i illusion, vilket förstärker temat om mänsklig arrogans och gudomlig ensamrätt till makt.

Vers 21 i sura al-Mulk (67:21)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى يَرْزُقُكُمْ إِنْ أَمْسَكَ رِزْقَهُۥ ۚ بَل لَّجُّوا۟ فِى عُتُوٍّۢ وَنُفُورٍۢ

أَمَّنْ — am-man — Eller vem
هَـٰذَا — hadha — är denne
ٱلَّذِى — alladhi — som
يَرْزُقُكُمْ — yarzuqukum — förser er / ger er försörjning
إِنْ — in — om
أَمْسَكَ — amsaka — Han håller tillbaka / undanhåller
رِزْقَهُۥ — rizqahu — Sin försörjning / Sin gåva
بَل — bal — Nej, snarare
لَّجُّوا۟ — lajju — de förblev / envisades
فِى — fi — i
عُتُوٍّۢ — ʿutuwwin — trots / övermod
وَنُفُورٍۢ — wa-nufurin — och avståndstagande / motvilja

Versen är en retorisk utmaning och en teologisk påminnelse: ”Vem kan ge er försörjning om Gud håller den tillbaka?” Den avslutas med en beskrivning av förnekarna som trotsiga och avvisande, vilket förstärker temat om mänsklig arrogans inför Guds makt.

Vers 22 i sura al-Mulk (67:22)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

أَفَمَن يَمْشِى مُكِبًّۭا عَلَىٰ وَجْهِهِۦٓ أَهْدَىٰٓ أَمَّن يَمْشِى سَوِيًّا عَلَىٰ صِرَٰطٍۢ مُّسْتَقِيمٍۢ

أَفَمَن — a-fa-man — Är då den som…?
يَمْشِى — yamshi — går / vandrar
مُكِبًّۭا — mukibban — med ansiktet nedåt / på sitt ansikte
عَلَىٰ — ʿala — på
وَجْهِهِۦٓ — wajhihi — sitt ansikte
أَهْدَىٰٓ — ahda — mer vägledd / bättre vägledd
أَمَّن — am-man — eller den som…
يَمْشِى — yamshi — går / vandrar
سَوِيًّا — sawiyyan — upprätt / rak
عَلَىٰ — ʿala — på
صِرَٰطٍۢ — siratin — en väg / stig
مُّسْتَقِيمٍۢ — mustaqim — rak / rätt

Versen är en retorisk jämförelse mellan två sätt att leva: den som går med ansiktet nedåt (bild för förvirring, förnekelse, förnedring) kontra den som går upprätt på en rak väg (bild för vägledning, tro, klarhet). Den är rik på metaforik, bildspråk, och existentiell kontrast.

Vers 23 i sura al-Mulk (67:23)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ هُوَ ٱلَّذِىٓ أَنشَأَكُمْ وَجَعَلَ لَكُمُ ٱلسَّمْعَ وَٱلْأَبْصَـٰرَ وَٱلْأَفْـِٔدَةَ ۚ قَلِيلًۭا مَّا تَشْكُرُونَ

قُلْ — qul — Säg
هُوَ — huwa — Han
ٱلَّذِىٓ — alladhi — som
أَنشَأَكُمْ — anshaʾakum — har skapat er / låtit er uppstå
وَجَعَلَ — wa-jaʿala — och har gjort / givit
لَكُمُ — lakum — för er
ٱلسَّمْعَ — al-samʿa — hörseln
وَٱلْأَبْصَـٰرَ — wa-l-absara — synen
وَٱلْأَفْـِٔدَةَ — wa-l-afʾidah — hjärtan / förstånd / inre känslor
قَلِيلًۭا — qalilan — lite / föga
مَّا — ma — (är det) som
تَشْكُرُونَ — tashkurun — ni visar tacksamhet för / ni tackar

Versen är en påminnelse om Guds gåvor – Han har skapat människan och givit henne hörsel, syn och hjärta – men ändå är tacksamheten liten. Den är rik på teologisk innebörd, antropologisk struktur, och moralisk uppmaning.

Vers 24 i sura al-Mulk (67:24)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ هُوَ ٱلرَّحْمَـٰنُ ءَامَنَّا بِهِۦ وَعَلَيْهِ تَوَكَّلْنَا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ مَنْ هُوَ فِى ضَلَـٰلٍۢ مُّبِينٍۢ

قُلْ — qul — Säg
هُوَ — huwa — Han
ٱلرَّحْمَـٰنُ — al-Rahman — den Nåderike
ءَامَنَّا — amanna — vi tror / vi har trott
بِهِۦ — bihi — på Honom
وَعَلَيْهِ — wa-ʿalayhi — och på Honom
تَوَكَّلْنَا — tawakkalna — förlitar vi oss / sätter vår tillit
فَسَتَعْلَمُونَ — fa-sa-taʿlamuna — då kommer ni att få veta
مَنْ — man — vem
هُوَ — huwa — är
فِى — fi — i
ضَلَـٰلٍۢ — dalalin — villfarelse / förvillelse
مُّبِينٍۢ — mubin — tydlig / uppenbar

Versen är ett bekännelsens svar på tidigare retoriska frågor: ”Säg: Det är den Nåderike vi tror på, och på Honom förlitar vi oss.” Den avslutas med en varning: ”Snart kommer ni att veta vem som är i uppenbar villfarelse.” Den är rik på teologisk förankring, retorisk kontrast, och bekräftelse av tro och tillit.

Vers 25 i sura al-Mulk (67:25)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

وَيَقُولُونَ مَتَىٰ هَـٰذَا ٱلْوَعْدُ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

وَيَقُولُونَ — wa-yaquluna — Och de säger
مَتَىٰ — mata — När
هَـٰذَا — hadha — är detta
ٱلْوَعْدُ — al-waʿdu — löftet / det utlovade (straffet eller återuppståndelsen)
إِن — in — om
كُنتُمْ — kuntum — ni är
صَـٰدِقِينَ — sadiqin — sanningsenliga / talar sanning

Versen återger förnekarnas hånfulla fråga: ”När kommer detta löfte, om ni talar sanning?” – en retorisk utmaning riktad mot profeten och de troende. Den är rik på retorisk ironi, eskatologisk tematik, och psykologisk insikt i förnekelse.

Vers 26 i sura al-Mulk (67:26)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ إِنَّمَا ٱلْعِلْمُ عِندَ ٱللَّهِ وَإِنَّمَآ أَنَا۠ نَذِيرٌۭ مُّبِينٌۭ

قُلْ — qul — Säg
إِنَّمَا — innama — Endast / det är bara
ٱلْعِلْمُ — al-ʿilmu — kunskapen / vetskapen
عِندَ — ʿinda — hos / tillhör
ٱللَّهِ — Allah — Gud
وَإِنَّمَآ — wa-innama — och endast / jag är bara
أَنَا۠ — ana — jag
نَذِيرٌۭ — nadhir — varnare
مُّبِينٌۭ — mubin — tydlig / klar

Versen är ett profetiskt svar på förnekarnas hånfulla fråga i vers 25: ”Kunskapen (om tidpunkten) är endast hos Gud – jag är bara en tydlig varnare.” Den är rik på teologisk tydlighet, profetisk ödmjukhet, och retorisk kontrast mellan mänsklig begränsning och gudomlig kunskap.

Vers 27 i sura al-Mulk (67:27)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

فَلَمَّا رَأَوْهُ زُلْفَةًۭ سِيٓـَٔتْ وُجُوهُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَقِيلَ هَـٰذَا ٱلَّذِى كُنتُم بِهِۦ تَدَّعُونَ

فَلَمَّا — fa-lamma — Så när / då när
رَأَوْهُ — raʾawhu — de såg det
زُلْفَةًۭ — zulfah — nära / nära förestående
سِيٓـَٔتْ — siʾat — förmörkades / blev dystra
وُجُوهُ — wujuhu — ansiktena
ٱلَّذِينَ — alladhina — de som
كَفَرُوا۟ — kafaru — förnekade / var otrogna
وَقِيلَ — wa-qila — och det sades
هَـٰذَا — hadha — detta är
ٱلَّذِى — alladhi — det som
كُنتُم — kuntum — ni brukade
بِهِۦ — bihi — om det / angående det
تَدَّعُونَ — taddaʿun — påstå / begär / utmanade

Versen beskriver reaktionen hos förnekarna när det utlovade straffet eller återuppståndelsen kommer nära: deras ansikten förmörkas, och det sägs till dem: ”Detta är vad ni brukade utmana.” Den är rik på eskatologisk laddning, psykologisk realism, och retorisk rättvisa.

Vers 28 i sura al-Mulk (67:28)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَهْلَكَنِىَ ٱللَّهُ وَمَن مَّعِىَ أَوْ رَحِمَنَا فَمَن يُجِيرُ ٱلْكَـٰفِرِينَ مِنْ عَذَابٍ أَلِيمٍۢ

قُلْ — qul — Säg
أَرَءَيْتُمْ — a-raʾaytum — Har ni tänkt på / ser ni
إِنْ — in — om
أَهْلَكَنِىَ — ahlakaniy — Gud låter mig gå under / förgör mig
ٱللَّهُ — Allah — Gud
وَمَن — wa-man — och den som
مَّعِىَ — maʿiya — är med mig
أَوْ — aw — eller
رَحِمَنَا — rahimana — Han visar oss nåd
فَمَن — fa-man — så vem
يُجِيرُ — yujiru — kan skydda / rädda
ٱلْكَـٰفِرِينَ — al-kafirin — förnekarna
مِنْ — min — från
عَذَابٍ — ʿadhabin — ett straff
أَلِيمٍۢ — alim — smärtsamt / plågsamt

Versen är en retorisk vändning: även om Gud förgör profeten och hans följeslagare – eller visar dem nåd – så kvarstår frågan: ”Vem kan då rädda förnekarna från ett smärtsamt straff?” Den är rik på teologisk skärpa, retorisk kontrast, och eskatologisk allvar.

Vers 29 i sura al-Mulk (67:29)
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ — qul — Säg
هُوَ — huwa — Han
ٱلرَّحْمَـٰنُ — al-Rahman — den Nåderike
ءَامَنَّا — amanna — vi tror / vi har trott
بِهِۦ — bihi — på Honom
وَعَلَيْهِ — wa-ʿalayhi — och på Honom
تَوَكَّلْنَا — tawakkalna — förlitar vi oss / sätter vår tillit
فَسَتَعْلَمُونَ — fa-sa-taʿlamuna — då kommer ni att få veta
مَنْ — man — vem
هُوَ — huwa — är
فِى — fi — i
ضَلَـٰلٍۢ — dalalin — villfarelse / förvillelse
مُّبِينٍۢ — mubin — tydlig / uppenbar

Versen är en bekännelse av tro och tillit, följt av en varning till förnekarna: ”Snart kommer ni att veta vem som är i uppenbar villfarelse.” Den är identisk med vers 24 i både ordalydelse och struktur.

Vers 30 i sura al-Mulk (67:30) – den avslutande versen i suran
Med arabiska, translitteration och svensk betydelse:

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَصْبَحَ مَآؤُكُمْ غَوْرًۭا فَمَن يَأْتِيكُم بِمَآءٍۢ مَّعِينٍۢ

قُلْ — qul — Säg
أَرَءَيْتُمْ — a-raʾaytum — Har ni tänkt på / ser ni
إِنْ — in — om
أَصْبَحَ — asbaha — det blev / det blev till
مَآؤُكُمْ — maʾukum — ert vatten
غَوْرًۭا — ghawran — djupt försvunnet / otillgängligt
فَمَن — fa-man — så vem
يَأْتِيكُم — yaʾtikum — kan ge er / komma till er med
بِمَآءٍۢ — bi-maʾin — med vatten
مَّعِينٍۢ — maʿin — rinnande / klart / tillgängligt

Versen avslutar suran med en existentiell och teologisk fråga: ”Om ert vatten skulle försvinna djupt ner i jorden – vem skulle då kunna ge er rinnande vatten?” Det är en kraftfull påminnelse om människans beroende av Gud, även i det mest grundläggande: vatten, livets källa.

Versen är särskilt rik för att diskutera hur Koranen väcker förundran genom naturliga fenomen, och hur vatten används som symbol för både nåd och prövning.

LADDA NER ORD FÖR ORD ANALYS AV KAPITEL 67 SOM PDF

KAPITEL 67