Syften (Maqasid) med Surah 55 ar‑Rahman

av

Sura ar‑Rahman är den femtiofemte suran enligt den ‘uthmaniska ordningen i mushafen. Enligt majoriteten av sahaba och tabi‘in är den mekkansk, och den räknas bland de tidigast uppenbarade surorna. Imam Ahmad återger i sitt Musnad med god kedja från Asma’ bint Abi Bakr att hon sade:

”Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ recitera: {Vilken av er Herres välgärningar förnekar ni?} när han bad vid hörnet, innan han öppet förkunnade sitt uppdrag, och avgudadyrkarna hörde honom.”

Detta visar att suran uppenbarades före sura al‑Hijr. Ibn ‘Ashur säger att på grund av oenighet om dess mekkanska eller medinensiska karaktär är dess exakta plats i uppenbarelsens kronologi inte helt fastställd. Om den är mekkansk och uppenbarades före al‑Hijr och an‑Nahl, och efter al‑Furqan, bör den räknas som den fyrtiotredje suran efter al‑Furqan och före Fatir. Den består av 78 verser.

Dess namn

Namnet Surat ar‑Rahman förekommer i flera hadither. At‑Tirmidhi återger från Jabir ibn ‘Abdillah:

”Allahs Sändebud ﷺ kom ut till sina följeslagare och reciterade sura ar‑Rahman.”

I Tafsir al‑Qurtubi berättas att Qays ibn ‘Asim bad Profeten ﷺ att recitera något av det som uppenbarats, och Profeten ﷺ reciterade sura ar‑Rahman. Qays sade: ”Läs den igen”, och Profeten ﷺ läste den tre gånger. Qays sade: ”Den har verkligen en ljuvlighet.”

Suran bär detta namn i sunnahh och i mushaf.

As‑Suyuti nämner i al‑Itqan att den också kallas ”Koranens brud”, baserat på en rapport i Shu‘ab al‑Īman där ‘Ali återger att Profeten ﷺ sade:

”Allt har en brud, och Koranens brud är sura ar‑Rahman.”

Ibn ‘Ashur kommenterar att detta är ett lovord, inte ett formellt namn — precis som att sura al‑Baqarah kallats ”Koranens tält”.

Namnet ar‑Rahman kommer av att suran inleds med Allahs namn {Den Nåderike}, och det är den enda sura som börjar med ett av Allahs namn utan att något föregår det.

Anledningen till uppenbarelsen

Det har sagts att suran uppenbarades som svar på avgudadyrkarnas ord i versen:

{Och när de uppmanas att falla ned för Den Nåderike säger de: ’Vad är Den Nåderike?’} (al‑Furqan: 60)

Då blir namnet ”Surat ar‑Rahman” en bekräftelse av Allahs attribut ar‑Rahman.

En annan uppfattning är att suran uppenbarades som svar på deras påstående:

{Det är bara en människa som lär honom} (an‑Nahl: 103)

Allah svarade att det är Den Nåderike som lärt Profeten ﷺ Koranen.

Relation till suran före

Sura ar‑Rahman är en detaljerad förklaring av det som sammanfattades i slutet av sura al‑Qamar. As‑Suyuti säger:

När Allah i slutet av al‑Qamar sade:

  • {Nej, timmen är deras utsatta tid, och timmen är mer förfärlig och bitter} (54:46)
  • och beskrev de skyldigas tillstånd i helvetet och de gudfruktigas tillstånd i trädgårdar och floder (54:47–54)

så utvecklar sura ar‑Rahman detta i detalj och i samma ordningsföljd:

  1. Först timmens fasor
  2. Sedan helvetet och dess folk
  3. Sedan paradiset och dess folk

Det är därför suran säger:

{De skyldiga känns igen på sina kännetecken} (ar‑Rahman: 41)

och inte ”de otrogna”, eftersom ordet ”de skyldiga” motsvarar uttrycket i al‑Qamar:

{De skyldiga är i villfarelse och raseri} (54:47)

Sura ar‑Rahman är alltså en utförlig kommentar till slutet av sura al‑Qamar.

Surans syften (Maqasid)

– Att fastställa Allahs allomfattande barmhärtighet

Al‑Biqa‘i säger att surans huvudsyfte är att bevisa Allahs universella nåd — som lockar till tacksamhet och varnar för att förlora Hans välvilja. Namnet ar‑Rahman uttrycker denna allmänna nåd.

– Att framhäva den största av alla gåvor: Koranen

Az‑Zamakhshari säger att Allah börjar med att nämna den äldsta och största av Sina gåvor — religionens gåva — och dess högsta nivå: att Han skänkt Koranen, uppenbarat den och lärt den.

Därför nämns:

  1. Koranen
  2. Skapelsen av människan
  3. Gåvan av tal och uttrycksförmåga

i just denna ordning.

– Att framhäva Profetens ﷺ ställning

Allah är den som lärde honom Koranen — som svar på avgudadyrkarnas påstående att en människa lärde honom, eller att Koranen är sagor, magi, spådom eller poesi.

– Att påminna om Allahs makt och Hans fulländade skapelse

Suran beskriver:

  • himlarna
  • jorden
  • haven
  • växterna
  • stjärnorna
  • människan
  • jinnen

och visar att allt detta är tecken på Hans makt och Hans välgärningar.

– Att framhäva rättvisa och att ge varje rättsinnehavare sin rätt

Suran påminner om människans behov av Allahs barmhärtighet, särskilt:

  • kunskapens gåva
  • talets gåva
  • rättvisans princip
  • belöningen för de gudfruktiga
  • straffet för de skyldiga

– Att beskriva de troendes två nivåer i paradiset

Suran nämner två grupper:

  1. De högsta — som får två trädgårdar i de högsta nivåerna
  2. De näst högsta — som också får två trädgårdar, men på en lägre nivå

Alla fyra trädgårdar beskrivs i detalj med sina välsignelser.

– Att påminna om skapelsens förgänglighet

Allt på jorden förgår, och endast Allah — den Evige, den Majestätiske, den Ärorike — består.

– Att visa att Allah varje dag är upptagen med Sina angelägenheter

Alla i himlarna och på jorden behöver Honom och vänder sig till Honom.

– Att beskriva Domedagen och dess skräck

På Domedagen kommer Allah att döma Sina skapelser, och ingen kan fly. Då ropas:

{O ni människor och jinner, om ni kan tränga igenom himlarnas och jordens gränser…} (ar‑Rahman: 33)

Men ingen kan det — makten tillhör Allah, den Ende, den Allbehärskande.

– Att påminna om döden, uppståndelsen och återvändandet till Allah

– Att avsluta med lovprisning och upphöjelse av Allah

Suran avslutas med:

{Välsignat vare din Herres namn, Han som är full av majestät och ära} (ar‑Rahman: 78)

– Att upprepa versen {Vilken av er Herres välgärningar förnekar ni?} 31 gånger

Detta är en kraftfull retorisk stil som bekräftar varje nämnd välsignelse och tillrättavisar förnekelsen av den. Ibn ‘Ashur säger: ”Detta är en ädel arabisk stil.”

KORANEN & SUNNAH