Lärornas excellens 2
Vidare, i Talmud[1]—och vissa icke-muslimska forskare, såsom Rodinson, hävdade att koraniskt material kom från Talmud—står det att det uppstod en tvist mellan Gud och de judiska lärda. Efter en lång debatt utan lösning beslöt de att hänskjuta frågan till en av rabbinerna. Efter rabbinens beslut tvingades Gud erkänna att Han hade misstagit sig.[2] Således är Gud, enligt dem, inte ens fullkomlig när det gäller sin kunskap.
Den kristna föreställningen om Gud och Gud som har en son är naturligtvis helt hädisk ur ett islamiskt perspektiv. Jag undrade ofta hur det kunde finnas en halvmänsklig son till Gud eller hur Jesus i synnerhet kunde vara Guds son. Så som Jesus framställs i Nya testamentet, förutom att han utförde några mirakel som tidigare profeter utförde, finns det inget särskilt med honom. Han levde som en människa, åt och drack. Han led som en människa och bad till och med till Gud. Romarna och judarna[3] besegrade Guds påstådde son och han kunde inte rädda sig själv, utan ropade till sin fader. Utöver detta finns också de svåra frågor som kristna ställs inför: var han delvis gudomlig och delvis mänsklig, var han helt gudomlig, var han helt mänsklig, var han gudomlig från födseln, blev han gudomlig vid en viss tidpunkt och sedan lämnade gudomligheten honom, och så vidare. I den islamiska föreställningen om Gud finns inget av detta. Faktum är att Koranen till och med förnekar korsfästelsen—om Profeten Muhammad, må Guds nåd och välsignelser vara över honom, helt enkelt kopierade från Bibeln, skulle han ha inkluderat den berättelsen.
I Koranen, däremot, framställs Gud på ett sådant sätt att man inser att Han är värdig tillbedjan. Man känner tacksamhet till Honom och hopp hos Honom. Gud blir verkligen älskad av individen när denne förstår mer om Honom genom Koranen. Några passager i Koranen som beskriver Gud är anmärkningsvärda:
”Gud är Han, förutom vilken det inte finns någon annan gud; Han som vet (allt) både det hemliga och det öppna; Han, Den Nåderike, Den Barmhärtige. Gud är Han, förutom vilken det inte finns någon annan gud; Härskaren, Den Helige, Källan till Fred (och Fullkomlighet), Trons Väktare, Säkerhetens Bevarare, Den Mäktige, Den Oemotståndlige, Den Supreme: Ära till Gud! (Upphöjd är Han) över de medhjälpare de tillskriver Honom. Han är Gud, Skaparen, Utvecklaren, Formgivaren. Honom tillhör de Vackraste Namnen: allt som finns i himlarna och på jorden prisar och förhärligar Honom; och Han är Den Mäktige, Den Vise.” (Koranen 59:22–24)
”Gud! Ingen har rätt att tillbes utom Han, Den Evigt Levande, Den som uppehåller och beskyddar allt som existerar. Varken slummer eller sömn övermannar Honom. Honom tillhör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden. Vem kan förmedla hos Honom utom med Hans tillåtelse? Han vet vad som händer dem (Hans skapelser) i denna värld och vad som kommer att hända dem i det hinsides. Och de kan aldrig omfatta något av Hans kunskap utom det Han vill. Hans fotstöd sträcker sig över himlarna och jorden, och Han känner ingen trötthet i att vaka över och bevara dem. Och Han är Den Högste, Den Store.” (Koranen 2:255)
”Säg [till dem, O Muhammad]: ’Han är Gud, Den Ende. Gud, Den Självtillräcklige Mästaren, som alla skapelser behöver. Han föder inte och är inte född; och det finns ingen som är jämlik eller jämförbar med Honom.’” (Koranen 112:1–4)
För övrigt, även när profeterna beskrivs, har många viktiga men ganska förnedrande berättelser som är framträdande i Bibeln helt ignorerats i Koranen. Till exempel har Exodus 32:1–6 berättelsen om Aron, Moses bror och en av Israels religiösa ledare, som gör en guldkalv som avgud för tillbedjan.[4] I 2 Samuelsboken kapitel 11, verserna 1–17, framställs judarnas ledare David, som muslimer betraktar som en profet, skamlöst som att han begår äktenskapsbrott, gör sitt bästa för att dölja det och sedan gör sitt bästa för att få kvinnans man dödad.[5] Salomo anklagas också för att ha begått avgudadyrkan enbart av kärlek till sina många hustrur.[6]
Dessutom påstår Bibeln följande: Jakob begick bedrägliga trick mot sin far Isak. Den berusade profeten Lot begick incest med sina döttrar. Judas begick incest med sin svärdotter. Peres och Serah, som var resultatet av den incesten, hedras som Jesu farfarsfar och farmorsmor. Jesus sägs ha avvisat sin egen mor när han sade: ”Kvinna, vad har jag med dig att göra?”[7]
Alla dessa berättelser finns inte i Koranen och en muslim tror inte på sådana ovärdiga anklagelser mot de ädla profeter som Gud utvalde för att vägleda mänskligheten.
Footnotes:
[1] The Talmud is, “An authoritative, influential compilation of rabbinic traditions and discussions about Jewish life and law.” Larousse Dictionary of Beliefs and Religions (Edinburgh: Larousse, 1995), p. 513.
[2] Cf., Anas Karzoon, Manhaj al-Islaam fi Tazkiyah al-Nafs (Jeddah: Daar Noor al-Maktabaat, 1997), vol. 1, p. 97.
[3] ”För att denna författare inte på något sätt perverst skall kunna anklagas för antisemitism bör följande citat noteras. Israel Shahak skriver: ’Enligt Talmud blev Jesus avrättad av en korrekt rabbinsk domstol för avgudadyrkan, för att ha hetsat andra judar till avgudadyrkan och för förakt mot den rabbinska auktoriteten. Alla klassiska judiska källor som nämner hans avrättning är fullt nöjda med att ta ansvar för den: i den talmudiska redogörelsen nämns romarna inte ens.’ Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (London: Pluto Press, 1997), s. 97–98. Han skrev också (s. 20–21) om Jesu öde: ’Talmud säger att hans straff i helvetet är att bli nedsänkt i kokande avföring.’”
[4] Andra Moseboken 32:1–6 1 När folket såg att Mose dröjde med att komma ner från berget, samlade sig folket kring Aron och sade till honom: ”Stå upp och gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty denne Mose, mannen som förde oss upp ur Egyptens land – vi vet inte vad som har hänt honom.” 2 Då sade Aron till dem: ”Ta av guldringarna som sitter i era hustrurs, era söners och era döttrars öron och kom hit med dem till mig.” 3 Och allt folket tog av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 Han tog emot guldet av deras hand, formade det med ett verktyg och gjorde en gjuten kalv. Då sade de: ”Detta är dina gudar, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg detta byggde han ett altare framför kalven och utropade: ”I morgon är det högtid för Herren.” 6 Nästa dag steg folket upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Sedan satte sig folket ner för att äta och dricka, och därefter reste de sig för att roa sig.
[5] Andra Samuelsboken 11:1–17 1 På våren, vid den tid då kungar brukar dra ut i krig, sände David ut Joab med kungens män och hela Israels här. De ödelade ammoniternas land och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem. 2 En kväll steg David upp från sin bädd och gick omkring på palatsets tak. Från taket fick han se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker. 3 David sände någon för att ta reda på vem hon var, och mannen sade: ”Är det inte Bat-Seba, Eliams dotter och hustru till hetiten Uria?” 4 Då sände David budbärare för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne. (Hon hade just renat sig från sin orenhet.) Sedan gick hon hem igen. 5 Kvinnan blev havande och sände bud till David och sade: ”Jag är gravid.” 6 Då sände David detta bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Och Joab skickade Uria till David. 7 När Uria kom till honom frågade David hur Joab hade det, hur soldaterna mådde och hur kriget gick. 8 Sedan sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria gick då ut från palatset, och en gåva från kungen sändes efter honom. 9 Men Uria lade sig vid ingången till palatset tillsammans med sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus. 10 När David fick veta att Uria inte hade gått hem, frågade han honom: ”Du har ju kommit från en lång resa. Varför gick du inte hem?” 11 Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i tält, och min herre Joab och min herres män ligger i läger på fältet. Skulle jag då gå hem till mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, jag gör inte något sådant!” 12 Då sade David till Uria: ”Stanna här ännu en dag, så skall jag i morgon sända dig tillbaka.” Uria stannade alltså i Jerusalem den dagen och den följande. 13 David bjöd honom att äta och dricka i hans sällskap och gjorde honom berusad. Men på kvällen gick Uria ändå ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare; han gick inte hem. 14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. 15 I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom, så att han blir slagen och dör.” 16 När Joab belägrade staden placerade han Uria på den plats där han visste att de tappraste försvararna stod. 17 Männen i staden gjorde ett utfall och kämpade mot Joab, och några av Davids män föll. Där dog också hetiten Uria.
[6] Första Kungaboken 11:1–10 1 Kung Salomo älskade många främmande kvinnor, förutom faraos dotter – moabitiska, ammonitiska, edomitiska, sidoniska och hettitiska kvinnor. 2 De kom från de folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: ”Ni skall inte ingå äktenskap med dem, ty de kommer helt visst att vända era hjärtan till sina gudar.” Men Salomo höll fast vid dem av kärlek. 3 Han hade sju hundra hustrur av kunglig börd och tre hundra bihustrur, och hans hustrur förledde honom. 4 När Salomo blev gammal, vände hans hustrur hans hjärta till andra gudar, och hans hjärta var inte helhjärtat hängivet Herren, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit. 5 Han följde Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas avskyvärda gud. 6 Salomo gjorde det som var ont i Herrens ögon; han följde inte Herren helt, som hans fader David hade gjort. 7 På berget öster om Jerusalem byggde Salomo en offerhöjd åt Kemosh, moabiternas avskyvärda gud, och åt Milkom, ammoniternas avskyvärda gud. 8 På samma sätt gjorde han för alla sina främmande hustrur, som tände rökelse och offrade åt sina gudar. 9 Herren blev vred på Salomo, eftersom hans hjärta hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade uppenbarat sig för honom. 10 Han hade förbjudit Salomo att följa andra gudar, men Salomo höll inte Herrens befallning.
[7] ”För redogörelserna för dessa anklagelser, se respektive: Första Moseboken 27:16, Första Moseboken 19:30–38, Matteusevangeliet 1:3 och Johannesevangeliet 2:4.”
 |
- Slöjan – grädden på tårtan
- Profet och sändebud
- FRÅN DÖDEN TILL DOMEDAGEN
- Profeten Muhammads äktenskap
- ISLAMISK PROFETOLOGI
- Du frågar & Koranen besvarar
- Introduktion till as-Sunnah
- Sunnahs ställning inom islam
- Typerna av Kufr (Otro)
- Imam At-Tahawis Trosbekännelse
