TAFSIR AV Kapitel 89, al-Fajr ~ Gryningen

Kapitel 89 – al-Fajr: Gryningens ed och själens slutliga öde

Kapitel 89, al-Fajr (Gryningen)

Beskrivning:
En ed svärs, människans natur beskrivs, en varning ges och en belöning utlovas.

Inledning

Kapitel 89 i Koranen heter al-Fajr, Gryningen. Liksom många kapitel har det fått sitt namn från den första versen. Det uppenbarades i Mecka vid en tid då muslimerna blev förföljda. Al-Fajr har 30 verser. Det börjar med att Gud svär en ed om att Meckas tyranner kommer att behandlas som de tidigare tyrannerna. Därefter jämförs de tacksammas och otacksammas öden.

Verserna 1–5 – En ed

Kapitlet börjar: vid gryningen (också kallad morgonrodnaden), och vid de tio nätterna, vid det jämna och det udda och vid nattens bortgång. Gud svär en ed, och genom att svära vid dessa betydelsefulla händelser i Hans välordnade universum frågar Han oss om det är en tillräckligt stark ed för en rationell person. De icke-troende har gång på gång blivit varnade och påminda om Domedagens oundviklighet, men de vägrar ändå att erkänna den. Om Gud svär vid dessa viktiga och välkända händelser – kommer ni då att lyssna och förstå?

Gryningen är den tid då de första ljusstrålarna bryter igenom nattens mörker. Det är på sätt och vis ett mirakel att när vi vaknar varje morgon är det en påminnelse om Domedagen och vår uppståndelse. Det är allmänt accepterat att de tio nätterna syftar på de första tio dagarna i månaden Dhul-Hijjah. Dessa dagar och nätter var heliga redan före Profeten Muhammads tid, må Guds nåd och välsignelser vara över honom, och därför var hänvisningen väl förstådd av islams motståndare som vägrade erkänna räkenskapens oundviklighet.

Det jämna och det udda syftar på växlingen mellan dag och natt och Guds skapelses precision. Dag och natt, man och kvinna, jord och himmel eller Paradis och Helvete kan inte uppskattas eller förstås utan varandra. Slutligen avslutas eden med nattens bortgång. Detta knyter an till den första versen: när natten försvinner bryter gryningen fram. Allt detta pekar på verkligheten av en Allsmäktig Gud som härskar över universum. Eden säger: ni ser dessa ting men vill ändå inte tro? Se noga på dem, använd ert förstånd.

Verserna 6–14 – Betrakta det förflutna

Gud tilltalar sedan Profeten Muhammad och frågar honom om han har betraktat hur Han (Gud) behandlade tyrannerna och de icke-troende i det förflutna. Minns folket ’Aad i staden Iram, vars höga pelare aldrig har byggts i något annat land. Betrakta också folket Thamud som byggde sina bostäder i dalens klippor; och den mäktige faraon. Alla begick överträdelser och spred korruption i sina länder. Men Gud vakar, Han ser, nedtecknar och håller till svars, och en plåga av straff släpptes lös över dem.

Verserna 15–20 – Social välfärd

I de föregående verserna talade Gud om hela nationer, nu fokuserar Han på individer. Människans natur är sådan att när en person prövas med ära och välsignelser säger han: ”Min Herre har hedrat mig.” Men när en person prövas med begränsade försörjningsmöjligheter säger han: ”Min Herre har förödmjukat mig.” Gud förkastar påståendet att om Gud ger överflöd till någon så är det av ära för honom, och likaså om Han ger mindre till någon så är det för att förödmjuka honom. Snarare är båda situationerna en prövning och ett test för att se vem som är tacksam när han får rikedom och vem som är tålmodig när han prövas med mindre. Gud ger rikedom till dem Han älskar liksom till dem Han inte älskar, och Han håller tillbaka försörjning från dem Han älskar liksom från dem Han inte älskar.

Ni har sådant som välstånd och respekt men ni slösar bort er rikedom på fåfängliga och meningslösa aktiviteter. Ni tar inte hand om de föräldralösa och ni ger inte mat till de behövande; ni slukar arvet från dem som står under ert beskydd. Ni har ingen hänsyn till vad som är tillåtet och förbjudet, och varje tanke kretsar kring hur ni ska samla mer. Denna kraftfulla förmaning bär med sig en stark varning. Många människor har fel; de kan inte göra vad de vill utan att hållas ansvariga för det.

Verserna 21–30 – En kraftfull förmaning

Nej, sannerligen (och ni ska se) när jorden mals till stoft, mals och mals. När Gud kommer med änglarna, rad efter rad av änglar. Detta är Dagen då Helvetet kommer nära. Detta är Dagen då människan ska ta varning, men då är det för sent. Dessa ord med sin fängslande rytm skapar en scen som väcker fruktan i den troendes hjärta. På den Dagen, när de icke-troende ser synen av jorden som jämnas med marken och krossas, och Gud ankommer med rader av änglar som fyller horisonten, kommer de att sucka i fasa när de inser sin verkliga situation. ”Ack, om jag bara hade sänt fram några goda gärningar; om jag bara hade lämnat förberedelser för detta liv som kommer.”

Kapitlet fortsätter sedan med att beskriva de icke-troendes öde efter denna förtvivlade suck. På den Dagen kommer ingen att straffa som Han straffar och ingen att binda som Han binder. Denna vers påminner om nationernas överträdelser i de föregående verserna där tortyr var ett vanligt straff. Ingen kan straffa som Gud kan straffa. Det är en stark varning och väcker fruktan för det som ska komma.

Men mitt i denna ofattbara skräck tilltalas de troende av Gud själv: ”O själ, var i frid, återvänd till Gud väl tillfreds med Honom och välbehaglig för Honom. Förena dig med Mina tjänare och gå in i Min Trädgård.” Till skillnad från de tidigare människor som beskrevs som otacksamma och arroganta är denna person nöjd med Gud i alla situationer och tilltalas med mildhet och medkänsla. ”Förena dig med Mitt folk i Min Trädgård” – en passande avslutning på ett liv väl levt.

KAPITEL 89