The Prophet’s (s) prayer described
av Shaikh Muhammad Nasir-ud-Din al-Albani
Del 1 av 10 – Del 2 av 10
Del 3 av 10 – Del 4 av 10
Del 5 av 10 – Del 6 av 10
Del 7 av 10 – Del 8 av 10
Del 9 av 10 – Del 10 av 10
Att be med skor och beordran om att göra det
*”Han brukade stå i bön barfota ibland och med skor ibland.”*¹⁸
Han tillät sin umma detta genom att säga: *”När någon av er ber ska han antingen ha på sig sina skor eller ta av sig dem och ställa dem mellan sina fötter – och inte störa andra med dem.”*¹⁹
Han uppmuntrade också att man bad med skor ibland, genom att säga: *”Var annorlunda än judarna, för de ber inte i sina skor eller i sina khuffs (läderstrumpor).”*²⁰
Ibland tog han av sig skorna under bönen och fortsatte sedan bönen. Abū Saʿid al-Khudri berättar: *”Allahs sändebud ﷺ bad tillsammans med oss en dag. Under bönen tog han av sig sina skor och placerade dem till vänster om sig. När folket såg detta tog de av sig sina skor. När han avslutat bönen sade han: ’Varför tog ni av er era skor?’ De svarade: ’Vi såg att du tog av dig dina skor, så därför tog vi av oss våra.’ Han sade: ’Jibril kom sannerligen till mig och informerade mig om att det fanns smuts – eller han sade: något skadligt – (i en annan berättelse: orenheter) på mina skor, så jag tog av dem. Den som går till moskén bör därför titta på sina skor: om han ser smuts – eller han sade: något skadligt – (i en annan berättelse: orenheter) på dem, ska han torka av dem och be med dem.'”*²¹
*”När han tog av sig skorna placerade han dem till vänster.”*²² Han sade också: *”När någon av er ber ska han inte placera sina skor på sin högra sida eller på sin vänstra sida om det finns någon där – för då hamnar de på den personens högra sida. Om det inte finns någon till vänster är det tillåtet, annars ska man placera dem mellan sina fötter.”*²³
Bön på talarstolen (minbar)
*”En gång bad han ﷺ på talarstolen (i en annan berättelse: ’…som hade tre trappsteg’).”*²⁴ *”Han stod på den och sade takbir, och folket bakom honom sade takbir medan han var på talarstolen. Sedan utförde han rukūʿ på talarstolen, reste sig och steg ner bakåt för att utföra sujūd vid foten av talarstolen. Sedan steg han upp igen och gjorde som han hade gjort under den första rakʿan, tills han avslutat bönen. Han vände sig sedan till folket och sade: ’O människor! Jag har gjort så här för att ni ska kunna följa mig och lära er min bön.'”*²⁵
Sutra²⁶ och kravet på att ha det
”Han ﷺ brukade stå nära sutran, så att det var ungefär tre armlängders avstånd mellan honom och väggen” (Bukhari, Ahmad) ”och mellan platsen för sujūd och väggen fanns tillräckligt med utrymme för att ett får skulle kunna passera.” (Bukhari, Muslim)
Han brukade säga: ”Be inte utan sutra, och låt ingen passera framför er. Om någon ändå försöker passera, hindra honom – för han har en följeslagare med sig, det vill säga en shaytan.” (Ibn Khuzaymah i hans Sahih (1/93/1) med en pålitlig isnad)
Han sade också: *”När ni ber mot en sutra, stå nära den så att shaytan inte kan bryta bönen.”*²⁷
Ibland *”bad han mot en pelare i moskén.”*²⁸
När han bad på öppen mark där ingenting fanns att använda som sutra brukade han sticka ned ett spjut i marken framför sig och be mot det med folket bakom sig. (Bukhari, Muslim, Ibn Majah) ”Ibland ställde han sitt riddjur åt sidan och bad mot det” (Bukhari, Ahmad) – men detta är inte detsamma som att be på kamelernas viloplats, vilket han förbjöd (Bukhari, Ahmad). Ibland ”tog han sin sadel, lade den på längden och bad mot dess bakre del.” (Muslim, Ibn Khuzaymah (92/2) och Ahmad)
Han brukade säga: ”När ni placerar något framför er, såsom en pinne eller baksidan av en sadel, kan ni be utan att bry er om huruvida någon passerar framför den.” (Muslim, Abū Dawūd)
En gång ”bad han ﷺ mot ett träd” (Nasaʾi, Ahmad – sahih isnad) och ibland ”bad han mot ʿĀʾishas (radiya Allahu ʿanha) säng när hon låg i den under sitt lakan.” (Bukhari, Muslim, Abū Yaʿla (3/1107))
Han lät aldrig något passera mellan sig och sin sutra. ”En gång bad han när ett får kom springande framför honom; han hann ikapp det och pressade sin mage mot väggen tills det fick passera bakom honom.” (Ibn Khuzaymah i hans Sahih (1/95/1), Ṭabarani (3/140/3), Hakim klassade den som sahih och al-Dhahabi instämde.)
”En gång, under en obligatorisk bön, knöt han sin näve. När han avslutat frågade folket: ’O Allahs sändebud, hände något under bönen?’ Han svarade: ’Nej, förutom att djävulen ville passera framför mig, så jag tog strypgrepp på honom tills jag kände kylan från hans tunga i min hand. Vid Allah! Om inte min broder Sulayman hunnit före mig med sin bön²⁹*, skulle jag ha bundit fast honom vid en av pelarna i moskén så att Madinas barn hade kunnat gå runt honom. [Den som kan hindra något från att gå mellan honom och qibla måste göra det.]'”*³⁰
Han brukade också säga: ”När någon av er ber mot en sutra och någon försöker passera framför er, knuffa honom i halsen och tillbakavisa honom så mycket ni kan (i en berättelse: stoppa honom två gånger). Om han vägrar att vika undan, döda honom då – för han är sannerligen en djävul.” (Bukhari, Muslim; tillägget från Ibn Khuzaymah (1/94/1))
Han sade också: ”Om den som passerar framför någon i bön visste vilken synd han begår, vore det bättre för honom att vänta fyrtio än att passera framför.” (Abū al-Nadr sade: ”Jag minns inte exakt om han sade fyrtio dagar, månader eller år.”) (ibid.)
Vad som bryter bönen
Han brukade säga: ”En mans bön bryts, om det inte finns något sådant som baksidan av en sadel framför honom, av en menstruerande³¹ kvinna, en åsna eller en svart hund.” Abū Dharr sade: *”Jag sade: ’O Allahs sändebud, varför just den svarta hunden och inte den röda?’ Han svarade: ’Den svarta hunden är en shaytan.'”*³²
Förbud mot att be mot en grav
Han förbjöd bön riktad mot gravar och sade: *”Be inte mot gravar och sitt inte på dem.”*³³
AVSIKTEN³⁴
Profeten ﷺ brukade säga: ”Alla handlingar beror på avsikten, och varje människa ska få vad han avser.” (Bukhari, Muslim m.fl. Finns i Irwaʾ (nr 22))
TAKBIR
Sedan brukade han ﷺ inleda bönen med orden ”Allahu Akbar” (Allah är störst).³⁵
Han befallde ”den som bad felaktigt” att göra likadant, som nämnts tidigare, och sade till honom: ”Sannerligen är en persons bön inte fullkomlig förrän han har utfört wudu på rätt sätt och sedan sagt: Allahu Akbar.” (Ṭabarani med en sahih isnad)
Han brukade också säga: ”Nyckeln till bönen är renheten; man träder in i den genom takbir och går ur den genom taslim.” (Abū Dawūd, Tirmidhi och Hakim, som klassade den som sahih; al-Dhahabi instämde. Finns i Irwaʾ (nr 301))³⁶
”Han brukade höja sin röst under takbiren så att de bakom honom kunde höra det.” (Ahmad och Hakim, som klassade den som sahih; al-Dhahabi instämde.) Men när han blev sjuk brukade Abū Bakr höja sin röst för att vidarebefordra Profetens ﷺ takbir till folket. (Muslim, Nasaʾi) Han brukade också säga: ”När imamen säger Allahu Akbar, säg då Allahu Akbar.” (Ahmad och Bayhaqi med en sahih isnad)
Fotnoter
18. Abū Dawūd och Ibn Majah. Det är en mutawatir hadith som al-Ṭahawi har omnämnt.
19. Abū Dawūd och Bazzar (53, al-Zawaʾid); Hakim klassade den som sahih och al-Dhahabi instämde.
20. Ibid.
21. Abū Dawūd, Ibn Khuzaymah och Hakim, som klassade den som sahih; al-Dhahabi och al-Nawawi instämde. Den första finns i Irwaʾ (284).
22. Ibid.
23. Abū Dawūd, Nasaʾi och Ibn Khuzaymah (1/110/2) med en sahih isnad.
24. Detta är sunna för talarstolar – att de inte ska ha mer än tre steg. Att ha fler steg är ett nypåhitt (bidʿah) som uppkom under Banū Umayyas tid. Det är också bidʿah att placera talarstolen i det västra hörnet av moskén eller i mihraben, liksom att höja upp den i väggen som en balkong man når via trappsteg i väggen. Den bästa vägledningen är Muhammads ﷺ vägledning. Se Fath al-Bari (2/331).
25. Bukhari, Muslim (som samlat den andra berättelsen) och Ibn Saʿd (1/253). Finns i Irwaʾ (545).
26. Bokstavligen: ”täcka, dölja.” I bönesammanhang avses ett föremål placerat strax framför platsen där man utför sujūd, innanför vilket ingenting får passera, vilket förklarats ovan.
27. Abū Dawūd, Bazzar (s. 54, al-Zawaʾid) och Hakim, som klassade den som sahih; al-Dhahabi och al-Nawawi instämde.
28. Bukhari. Sutra är ett krav för imamen och för den som ber ensam, även i en stor moské. Ibn Haniʾ berättar i sin Masaʾil från Imam Ahmad (1/66): ”Abū ʿAbdullah – det vill säga Imam Ahmad ibn Hanbal – såg mig en dag be utan sutra i en stor moské och sade: ’Ta något som sutra’, varpå jag tog en man som sutra.” Detta visar att Imam Ahmad inte skilde mellan stora och små moskéer vad gäller kravet på sutra – och detta är den korrekta åsikten, trots att den försummas av de flesta, inklusive imamer i moskéer i varje land jag har besökt, däribland Arabien. De lärda bör informera folket om detta och klargöra att kravet gäller även i de två heliga moskéerna.
29. Detta syftar på följande bön av profeten Sulayman (ʿalayhi al-salam), som Allah besvarade och som omtalas i Koranen: ”Han sade: ’Min Herre! Förlåt mig och skänk mig ett välde som ingen efter mig ska äga – Du är den störste givaren.’ Så lade Vi vinden under hans välde, som blåste mjukt på hans befallning vart han ville, och djinnerna – alla slags byggare och dykare – och andra bundna i kedjor.” (Sad, 38:35–38)
30. Ahmad, Daraqutni och Ṭabari med en sahih isnad; liknande innebörd finns hos Bukhari, Muslim och andra genom flera följeslagare. Detta är en av de många hadither som Qadiyani-gruppen ifrågasätter, eftersom de förnekar djinnernas existens som omtalas i Koranen och Sunna. Deras metod att avvisa texterna är välkänd: rör det sig om en koranvers ändrar de dess innebörd – till exempel tolkar de Allahs ord ”Säg: Det har uppenbarats för mig att en grupp djinner lyssnade” (72:1) som att det avser människor och hävdar att ordet jinn är synonymt med människa. De leker alltså med språket och med religionen. Rör det sig om en hadith försöker de förvrida dess innebörd genom en falsk tolkning, och om det inte låter sig göras förkastar de den lättvindigt som svag – även när alla hadith-imamer och hela umman är eniga om att den är stark och mutawatir. Må Allah vägleda dem.
31. Det vill säga en vuxen kvinna. Med att bönen ”bryts” menas att den ogiltigförklaras. Vad gäller hadithen ”ingenting bryter bönen” är den svag, vilket jag har visat i Tamam al-Minnah (s. 306).
32. Muslim, Abū Dawūd och Ibn Khuzaymah (1/95/2).
33. Ibid.
34. Al-Nawawi skriver i Rawdat al-Ṭalibin (1/224, utgiven av Maktabat al-Islami): ”Avsikten är syftet – det innebär att den bedjande tar i beaktande bönen och dess kännetecken, såsom vilken bön det är och om den är obligatorisk eller ej, och samlar dessa avsikter i sitt hjärta i samband med den inledande takbiren.”
35. Muslim och Ibn Majah. Hadithen innehåller en indikation på att Profeten ﷺ inte inledde bönen med de ord som vissa säger: ”Jag har avsikten att be…” och liknande. Man är i princip överens om att detta är ett nypåhitt (bidʿah), men de lärda är oeniga om huruvida det är en god eller dålig bidʿah. Vi säger: ”All bidʿah i dyrkan är en vilseledning”, i enlighet med Profetens ﷺ ord: ”Varje bidʿah är en vilseledning och varje vilseledning leder till Elden.” En utförlig diskussion om detta ryms dock inte här.
36. Bokstavligt innebär det att takbiren ”gör dem haram” – det vill säga de handlingar som Allah har förbjudit under bönen – och att taslimen ”gör dem halal” – det vill säga det som är tillåtet utanför bönen. Precis som hadithen visar att bönen inleds med wudu och att man inte kan träda in i den på annat sätt än genom takbir, visar den också att man inte kan träda ut ur bönen på annat sätt än genom taslim. Detta är majoriteten av de lärdas ståndpunkt.
Del 1 av 10 – Del 2 av 10
Del 3 av 10 – Del 4 av 10
Del 5 av 10 – Del 6 av 10
Del 7 av 10 – Del 8 av 10
Del 9 av 10 – Del 10 av 10
